Foto: Johnny Olsson

Räv

Vilda bytesdjur: rådjur (främst killingar), småvilt.

Räven är en effektiv rådjursjägare när det gäller att ta killingar. Forskningsstudier har visat att på rävtomma marker överlever 90 procent av killingarna medan överlevnaden på marker med räv endast är 20–40 procent. Rävar kan också ta vuxna rådjur och vissa individer kan utvecklas till ”rådjursspecialister”.

Räven är en ensamjägare och dålig dödare. Vuxna rådjur som tagits av räv uppvisar många bett, även i halsen, men det kan finnas bitskador litet överallt på kroppen. Jakten har ofta haft ett långt utdraget förlopp. Vanligen är det rådjur i nedsatt kondition eller näringstillstånd som fallit offer, exempelvis svaga års-killingar eller överåriga djur.

Kännetecknande för räven är att den försöker stycka och bära bort så mycket som möjligt av sitt byte. Likadant beter den sig när den hittar andra rovdjurs bytesrester. Saknas exempelvis huvudet på ett slaget rådjur är det så gott som alltid en räv som gnagt loss och burit bort det.

Foto: Olle Olsson

Varg

Vilda bytesdjur: älg, rådjur, dov- och kronvilt, småvilt.

Vargar jagar oftast i flock, där vissa djur förföljer medan andra genskjuter det flyende bytet. Vargar väljer jaktsätt utifrån den rådande situationen. Vargen kan jaga lodjurslikt men mer långvarigt förföljande av bytesdjuret är också vanligt.

Bytet avlivas med kraftiga bett i hals/nacke. På stora bytesdjur som älg hittas ofta bitmärken även på låren, där vargen inleder angreppet för att få stopp på älgen.

I likhet med björnen äter vargen ganska ”rent” och har förmåga att krossa grova rörben. Hela eller delar av bytet kan också gömmas, till exempel grävas ner i snö, eller bäras bort och täckas över.

Foto: Olle Olsson

Lodjur

Vilda bytesdjur: rådjur, dovvilt, småvilt.

Lodjuret är en smygjägare och skicklig dödare, som med en blixtsnabb rusning kastar sig över sitt byte och dödar det med ett eller flera bett i strupen. Oavsett utgången är lons jakt snabbt överstånden.

Hos exempelvis ett rådjur som dödats av lo syns ofta inga skador förrän halsen är flådd. På skinnets köttsida finns då hål efter hörntänderna som svarar mot blödningar på halsen.

Ibland finns också klösmärken på bytesdjurets undersida eller flanker.

Lodjuret börjar alltid med att äta av mjukdelarna, det vill säga de stora musklerna på lår eller bog. Lodjuret kan inte tugga ben, men kan dra undan och gömma sitt byte, exempelvis under en tät gran. Lodjuret kan också slarvigt försöka krafsa över sitt byte för att på så sätt täcka det.

Foto: Kjell-Erik Moseid

Björn

Vilda bytesdjur: älg.

Björnen är i stor utsträckning vegetarian men tar också älg, huvudsakligen kalvar.

Björnen dödar sitt byte med bett i hals, nacke eller nosparti. Hos björndödade älgar kan man också hitta märken efter slag över rygg och kors.

Spår och spårtecken efter björn går inte att förväxla med andra rovdjur. Eftersom björnen oftast stannar kvar vid sitt byte tills det är fullständigt uppätet finns det ofta spillningshögar, legor samt riv- och bitmärken på träd och stubbar intill bytesresterna.

Ibland flår björnen sitt byte innan den börjar äta. Skinnet kan då ligga prydligt hopvikt vid sidan. I likhet med vargen äter björnen även ben och kan krossa grova rörben. Björnen kan också gömma eller lagra resterna av sitt byte, ibland i vatten.