Man kan inte rakt av översätta åldern på de fällda älgarna till hur medelåldern ser ut i den levande stammen. Av många skäl fäller vi med största sannolikhet fler yngre djur än vad som blir kvar efter jakt. Dels finns det fler av dem, dels går yngre hondjur utan kalv och troligtvis beter sig yngre djur mer oförsiktigt än de som överlevt någon jaktsäsong.

Flera steg

Oavsett detta är åldersbestämning en viktig pusselbit i förvaltningen och bör föras in som biologiska data när man rapporterar vad som är fällt på marken. Vi kan då se trender
och få ett säkrare underlag för beräkningar. Man kan göra åldersbedömning i flera steg.

• Kalv eller fjoling? I slutet av säsongen är det inte självklart, men en fjoling har alltid sex kindtänder i vardera käkhalvan, medan en kalv har fyra (sent på säsongen möjligen fem).

• Fjoling eller äldre? Här får man skära fram så man tydligt ser alla kindtänder på ena sidan. Tidigt på säsongen kan tänderna på en fjoling se väldigt slitna ut. Det är då mjölktänderna ligger som ett ”lock” över de permanenta tänderna. Dessa brukar man lätt kunna bryta loss. Har mjölktänderna redan släppt är de tre främre tänderna betydligt ljusare än de tre bakre. En fjoling kan alltså relativt enkelt skiljas från äldre vuxna djur.

• Äldre än fjoling? Nu börjar det bli lite mer komplicerat. Om man skär ut och tar loss underkäken kan man på förslitningen se om det är ett ungt eller gammalt djur. De flesta kan efter att ha sett exempel på detta göra en grov bedömning och hamna i nivån ung, medelålders eller riktigt gammal älg.

Såga underkäken

Närmare än så är svårt att komma genom en titt på tandraden.

Det finns en finsk modell som har försökt lösa detta, men förslitningen av tänderna skiljer sig mellan områden beroende på vilken typ av bete som just den aktuella älgen har ätit under sitt liv. Vill man vara mer säker och hamna inom ett eller ett par år från sanningen måste underkäken sågas och tandsnitt undersökas med lupp.

Björn Sundgren