Reportaget publicerades första gången i Svensk Jakt nummer 10/2015.

Här kan väl inte finnas några älgar, tänker jag när vi kör över Södra Roxens jaktmarker, en del av Östgötaslätten. Visserligen bryts åkermarken emellanåt av skogsdungar, men ändå. Några älgmarker ser det inte ut att vara.

Men jag säger inget om mina tankar till jägarna i bilen. Och tur är väl det, för innan oktoberdagen är över har de både i ord och handling övertygande bevisat motsatsen.

Två jaktlag

Vi är söder om sjön Roxen, på marker belägna mellan sjön, E4:an och Linköping. Området är cirka 5.500 hektar och så väl omgärdat av vägar, vatten och bebyggelse att jägarna, i stort sett, har en hel älgstam att sköta.

Kanske är det bland annat därför man lyckats så bra. Medelåldern är hög, reproduktionen likaså. Och här finns fina tjurar, riktigt fina tjurar.

Att Södra Roxen bjuder på meningsfull jakt märks i luften på platsen där jägarna i de två lagen Eggeby och Torp strålar samman.

Jämthunden Jazza som flyttat från ­Västerbottens skogar till Östergötlands slätter slipper inte storoxarna var hon än kommer. Foto: Jan Henricson

Humöret är på topp och självförtroendet är gott. Sammanhållningen är det inte något fel på, trots att det står två jaktlag – och inte ett – på ladugårdsplan i Fröö, tidigare ett eget jaktlag men nu en del i Eggebylaget.

Eftersom det är vardag har inte så många kunnat göra sig fria, men sju, åtta man brukar räcka.

Henrik Lingheimer är markägare och biträdande jaktledare när det jagas i Fröö, även om det går till såsom det brukar göra när rutinerade jägare som kan markerna jagar tillsammans, man resonerar sig fram till ett upplägg som alla tror på.

Matta över nejden

Första området blir Ravinen, skogspartiet mot motorvägen. Ett par-tre skogsdungar på ena sidan avgränsade av fält. På den andra dånar bilarna på Sveriges pulsåder fram i 110 kilometer i timmen.

Daniel Alfredsson har inte haft jägar­examen särskilt länge, men redan har ­jakt­en tagit honom i sitt våld. Hur spännande och roligt som helst, tycker han. Foto: Jan Henricson

Men även om trafikmullret ligger som en matta över nejden är det inte störande. I varje fall inte där Daniel Alfredsson fått ett pass, på en höjd framför en grund dalgång. Tallskogen är gles, sikten bra, och om det är älg inne är det inte alls omöjligt att de ska ta sig ut den här vägen.

– Jag har stått här förr och tycker det är ett trevligt pass. Älg har jag inte skjutit, men i dag kanske det händer.

”Jag har alltid varit intresserad av naturen, och av friluftsliv. Jakten ger mitt intresse ytterligare en dimension och jag tycker det är både roligt och spännande”
– Daniel Alfredsson

Daniel är arbetskamrat till jaktledaren Henrik och har varit med vid flera tidigare tillfällen. Hans jägarexamen är förhållandevis ny, och klart är att jakten tagit honom i ett fast grepp.

– Jag har alltid varit intresserad av naturen, och av friluftsliv. Jakten ger mitt intresse ytterligare en dimension och jag tycker det är både roligt och spännande, viskar han under tiden som två man och en hund trycker igenom såten.

Tips på telefon

Några rapporter om rådjur här och där hörs i radion. Några älgar visar sig däremot inte, och när såten bedöms vara väl genomgången beordrar jaktledaren Per-Erik Cardell i Eggebylaget återsamling.

När jägarna samlas runt brasa, kaffe och pilsnerkorv – som värms på elden i stubben direkt i burken – händer något som sannolikt inte är särskilt vanligt i Jägarsverige.

Jägare utan gränser. Vid Södra Roxen har jägarna kommit längre än på många andra håll. Ofta jagar lagen älg tillsammans. Den här dagen jagar Eggebylaget och Torplaget ­tillsammans. Från vänster: Daniel Alfredsson, Per-Erik Cardell, Erik Andersson, Henrik Lingheimer och Nils-Åke Hyllendahl. Foto: Jan Henricson

Det ringer i en mobiltelefon. I andra änden är en belåten jaktledare för ett grannjaktlag där man på morgonen skjutit en skaplig tjur.

– Den minsta av tre som kom tillsammans. De andra två är inne hos er nu.

Ett bevis så gott som något på det jägarna berättar under dagen. Samarbetet jaktlagen emellan är synnerligen gott. Man inte bara jagar tillsammans och på varandras marker, utan tipsar också när det är älg på gång.

Kände inte grannarna

Efter telefonsamtalet stiger spänningen påtagligt. Kartan plockas fram, nu när nya planer ska smidas.

Naturligtvis är det ingen som vet exakt var älgarna är, men som de var ställda är det mycket möjligt att de stannat vid Togetorp, på Eggebys marker. Det blir i varje fall där första försöket ska göras.

Nils-Åke och Gunnar som går med jämthunden Jazza ska trycka igenom Togetorpsskogen. Passen fördelas och jag följer med Per-Erik Cardell till ett stenröse i beteshagen mot Grindtorp, som bäst kan beskrivas som en hästhage utan hästar hemma.

Foto: Kenneth Johansson

Mitt för Per-Eriks pass är skogsområdet som tryckarna ska gå igenom. Eftersom det är ett par hundra meter till skogsbrynet går det bra att prata, åtminstone tyst.

– Södra Roxen bestod av flera mindre licensområden, på i runda slängar 500 hektar. Och som på så många andra håll bevakade var och en sitt. Man kände inte grannarna, och det var nästan viktigare att någon annan inte fick skjuta en älg än att man gjorde det själv, säger Per-Erik med ett snett leende.

Inte långvarig

Läget blev lite annorlunda under älgexplosionens glada dagar, då varje lag i södra Roxen sköt tre kalvar och tre vuxna flera år i rad. Men glädjen blev inte särskilt långvarig.

– Ja, så kunde vi hålla på i tre år. Sedan var älgstammen bortskjuten, men varje lag fortsatte att se till sitt eget. På den punkten hade inget hänt, säger Per-Erik Cardell.

Naturligt generationsskifte

Men, samtidigt som älgstammen fick en ordentlig smäll, började ett naturligt generationsskifte. Yngre jägare kom in i jaktlagen, de tog för sig internt och började prata med grannarna.

– På något sätt lyckades vi börja samarbeta. Vi i Eggeby började samverka med Förråd och kom inte oväntat fram till att vi hade mer gemensamt än som skilde oss åt. Det ordnades ett gemensamt jägarmöte i bygden och vi bestämde oss för att söka storlicens tillsammans. Plötsligt var vi sex jaktlag som pratade med, i stället för om, varandra. Samtidigt inleddes dialog med ytterligare något område.

Då var det 2006 och målet var att öka älgarnas numerär och tjurarnas kvalitet. Jaktlagen enades om att inte skjuta tjur, och efter tre års sparande började man se resultatet.

Knall och fall

Plötsligt avbryter Per-Erik sin berättelse. En av tryckarna rapporterar att det gått upp vilt framför honom. Och han tror att det är älg.

Mycket mer hinner han inte säga innan två älgar lösgör sig ur skogsbrynet snett framför Per-Eriks pass. I älgbanefart springer de ut på betesvallen. En kviga och en tjur. En riktigt fin tjur med rejält utlägg och många taggar.

Och Per-Erik gör sig beredd.

Plötsligt viker älgarna snett tillbaka mot skogsdungen de kom ifrån. Kanske har de känt av våra spår från där vi gick över vallen. Kanske känner de vittringen av skytten som har passet längre bort. Visst blåser det från det hållet?

Hur som helst, kursändringen är ingen nackdel. Nu får Per-Erik Cardell perfekt bredsida. Hållet är 60–70 meter, och i samma stund som han kramar avtryckaren på sin Husqvarna i kaliber .30-06 går tjuren omkull. Det hela är över på några sekunder.

Stannar upp

Kvigan stannar upp innan hon fortsätter på den först inslagna vägen. Men Per-Erik avstår från att skjuta.

– Vi har en kviga kvar, men jag känner inte för det, säger han och drar en lång belåten suck.

Undra på det. Tjuren är inte bara den största älg Per-Erik fått fälla, utan också den största som skjutits på Eggebylagets marker. Att något alldeles särskilt inträffat märks också på jägarna när de strömmar till från alla håll.

Jaktledaren i Eggebylaget Per-Erik Cardell har skjutit en och annan älg, men aldrig tidigare någon i den här storleken. Inte undra på att han är nöjd. Foto: Jan Henricson

Per-Erik får gång på gång berätta om de dramatiska sekunderna på passet. Gratulationerna och analyserna verkar aldrig ta slut.

Om stortjuren är något av djuren som jaktledaren i grannlaget tipsade om får vi aldrig veta. Kanske inte, för i det ekipaget ingick två tjurar. I det här en tjur och en kviga.

Samarbete som blommar

Den fina tjuren är ett kvitto på det Per-Erik Cardell var på väg att berätta innan han avbröts av snabbt uppdykande älgar.

– Samarbetet mellan lagen har utvecklats, och i år tycker jag det blommat ut riktigt på allvar. Ett exempel på det är när vårt lag jagade på grannmarken och sköt en kviga som ett tredje lag tog hand om. På det sättet kan vi skjuta älgarna där de finns, och reglera stammen till önskad nivå. Till exempel är det på vissa områden mycket svårt att jaga på grund av det rörliga friluftslivet.

En sådan tjur måste förstås studeras och analyseras i detalj. Foto: Jan Henricson

Samarbetet innebär gemensamma avskjutningsregler, något som är gynnsamt för älgstammen. Numera har man en lagom stor stam med hög kvalitet, hög medelålder och därmed bra reproduktion.

– På ett sätt kan man se oss som ett jaktlag i dag. Men med det goda samarbete vi har ser jag inte nödvändigtvis något behov av ett samgående. Jag tror att de allra flesta är nöjda som det är.

”På ett sätt kan man se oss som ett jaktlag i dag. Men med det goda samarbete vi har ser jag inte nödvändigtvis något behov av ett samgående. Jag tror att de allra flesta är nöjda som det är.”
– Per-Erik Cardell

Med tanke på vad som nu är på väg att baxas in i slaktboden är inte det så mycket att förvånas över. Tjurar av den här kalibern får man bara genom noga planerad samförvaltning över större arealer. Som här, söder om Roxen. Hos jägarna utan gränser.