Överlevnad, dödsorsaker, spridningsmönster och ortstrohet hos både vilda och buruppfödda harar har studerats av Fredrik Dahl vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Studien gjordes i Kroksjö i Västerbotten och byggde på information från vilda, radiomärkta harar (74 vuxna och 48 ungar), samt buruppfödda dito (65 ungar). Resultaten presenterades i doktorsavhandlingen ”Liv och död hos skogsharen i norra Sverige”.
Harungarna i studien hade mycket låg överlevnad. Av de harungar som föddes var i runda tal bara två av tio fortfarande i livet nästkommande vår, när parningssäsongen startade.

Utforska omgivningen

Dödligheten var störst när harungarna vid ungefär två veckors ålder började utforska sin omgivning och fram tills de var ungefär 100 dagar gamla. I och med att de börjar exponera sig löper de större risk att upptäckas av rovdjur. Både vilda och buruppfödda harungar hade samma, låga överlevnad.
Att dödligheten sjönk efter 100 dagar berodde på att de flesta överlevande harungarna då hade hittat ett eget hemområde och gjort sig hemmastadda där.
Harungarna dör uteslutande på grund av att de blir uppätna av rovdjur. Den viktigaste predatorn, i fråga om både vuxna harar och ungar, är räven. När det gäller harungarna har räven också god hjälp av duvhök och huskatt.

Huskatten farligast

I närheten av bebyggelse övertog till och med huskatten rävens roll som viktigaste predator.
Harungarna spred sig inte långt från sin födelseplats. De flesta etablerade ett hemområde inom två kilometer från där de var födda. Bara ett fåtal flyttade längre – som mest 5,5 kilometer.
En slutsats från undersökningen var därför att lokala viltvårdsinsatser kan vara mer värdefulla för skogsharen än för många andra småviltarter i och med artens lokala levnadssätt och begränsade spridning.
En viktig överlevnadsfaktor för skogsharen är tillgången till bra skydd.
Kan man dessutom begränsa antalet rävar kommer också fler harungar att överleva sommaren.