Ann-Britt Strömberg i Hjoggböle är en av många kvinnor som kommit in i jakten via sitt hundintresse. Det började med brukshundar och riesenschnauzer, sedan blev det strävhårig vorsteh. Intresset för jakten väcktes och Ann-Britt tog jägarexamen. Hon deltog flitigt med sina hundar på bruksprov och fältprov tills en nackskada satte stopp.
– Jag orkade helt enkelt inte hålla på med stora och tunga arbetshundar längre. Kroppen sa ifrån, berättar Ann-Britt.

Ville fortsätta
Hon ville förstås väldigt gärna fortsätta att hålla på med hundar men var tvungen att byta ras. Valet föll på bostonterrier, vilket hon säger sig aldrig ha ångrat. Allra minst sedan Stumpan – som hon köpte från Finland och som i stamboken heter Barocco’s Yummy Yummy – gjort entré.
Stumpan är i dag åtta år, svensk viltspårchampion och även norsk och finsk utställningschampion.
Skaran av viltspårchampions inom rasen utökades nyligen till två, men det är Stumpan som fick titeln först.

Högg den direkt
– Det började på en alldeles vanlig lydnadskurs, fortsätter Ann-Britt. Efter avslutade övningar var vi några stycken som stod och pratade, när någon på skoj kastade in en rådjursklöv bland hundarna. Stumpan högg den direkt, precis som om det var den hon sökt efter i hela sitt liv. Sedan vill hon inte släppa den ifrån sig.
Vinken var tydlig. Ann-Britt började träna spår och Stumpan visade sig vara en talang. Bäst av allt var emellertid att hon tyckte det var så enastående roligt att spåra.

Ultrakort väg
Vägen till viltspårchampionatet blev också ultrakort: tre raka förstapris och överlag fina omdömen.
– Stumpan är väldigt noggrann och spårar i lugnt tempo, säger Ann-Britt.
Alla hundar har ungefär samma förmåga att känna vittring, långnosade såväl som trubbnästa. Förmåga att spåra beror mer på hundens läggning, hur den använder sin näsa och tolkar den information doftsignalerna ger den.
Ibland kan Ann-Britt till och med se en fördel i att Stumpan inte är en jakthund. Hon låter sig inte frestas av att en älg, ett rådjur eller något annat vilt korsat spåret. Inte heller distraheras hon av om det springer upp en hare eller flyger upp en fågel i intill.
När hon spårar befinner hon sig i en sluten värld och är oerhört fokuserad på sin uppgift.

Gnyr av iver
För att få bilder till den här artikeln har Ann-Britt dagen innan lagt ett kort träningsspår med bara en vinkel. Så snart hon tar fram spårlinan och selen och vi ska ge oss av, börjar Stumpan gny av iver.
Spårlinan har trasslat sig när vi ska börja, men Stumpan sitter lydigt och väntar på att allt ska bli klart. På sök-kommando ger hon sig iväg med små, trippande steg. Hon är väldigt spårnoga och arbetar lugnt och metodiskt. Vinkeln klarar hon galant och det står inte på förrän hon även hittat viltdelen i spårslutet och börjat leka med den. Det är skinnet från underbenet av en älg.

Hur har då Stumpan skött sig i skarpt läge, när det gällt att spåra upp trafikskadat eller påskjutet vilt?
Sanningen är att hon aldrig har fått försöka.
– Tror du att ett machogäng med kamouflageklädda män skulle vända sig till en medelålders kvinna med en sällskapshund i sådana situationer? Det bara händer inte, säger Ann-Britt och skrattar.