Det är otroligt vilka spår en vältränad jakthund kan följa. Om den tappar spåret är ofta hundföraren mer än medskyldig. Antingen leds hunden fel väg, eller så maskerar jägarens doft hundens luktbild. Om jägaren trampar runt mycket och osar av allt från after shave eller parfym till vapenolja, kan det förvirra hundens känsliga luktsinne.

Man ska vara klar över att hundens nos är flera miljoner gånger känsligare än vår. I hundens nos är jägaren en våldsam doftmarkör som kan kamouflera det mesta.

Men, om en hund är tränad i att markera bara ett speciellt doftämne, är det praktiskt taget omöjligt att helt skärma av den lukten. Specialtränade hundar kan till exempel hitta narkotika förpackad i metall eller  många lager plast.

Vittring av ett vilt

Det är en sak att känna vittring från ett begränsat område, men långt svårare att följa ett mer eller mindre sammanhängande spår. En bra hund kan följa spår under nästan vilka förhållanden som helst, men det finns en del begränsningar.

Vi ska titta på vilka förutsättningar som måste finnas på plats för att det alls ska vara möjligt för en hund att känna vittring av ett vilt. Vidare ska vi se på vilka betingelser som är gynnsamma och vilka förhållanden som gör det svårare för hunden att följa spåret.

Nere i björkskogen har solen bitvis torkat upp vegetationen. Här varier­ar doft­förhållandena mycket. Foto: Kjell-Erik Moseid

Allt vilt avger doft. Inte ens en tryckande ripa som reducerar hjärtfrekvensen till ett minimum, är helt fri från doft. Det kommer alltid att hänga kvar vittring från djurets kroppsöppningar, andning, tassar, klövar eller klor.

För att hunden ska kunna känna vittringen krävs att doftpartiklarna är flyktiga. Det betyder att de måste lösas upp i luften och inte vara bundna till underlaget. Ju kraftigare avdunstning, desto starkare vittring från djuret. Men om avdunstningen är kraftig försvinner spåret också fortare.

Jämför med om man har en viss mängd ballonger. Ska alla släppas på en gång, eller en och en?

Olika doftämnen

Doftämnen kan vara väldigt olika. Några är lättflyktiga medan andra avdunstar långsamt. Några är vattenlösliga och kan förstöras av fuktighet, medan andra är fettlösliga och kan behålla sin karaktäristiska doft länge.

Doftämnen kan också brytas ner av solljus, oxideras av syret i luften eller ”ätas upp” av bakterier.

Den doftmängd som blir tillgänglig för hundens nos är starkt beroende av väder och vind. Särskilt viktiga är temperaturförhållandena. Detta kan illustreras med en kokplatta. Om du lägger några droppar vatten på en platta och slår på den, avdunstar vattnet snabbt även om värmen är svag.

Mitt på dagen är det kallare på marken än i luften. Bara lite vittring stiger upp från den kruttorra vegetationen. Då är det bättre att ta en lång siesta och invänta kvällen. Foto: Kjell-Erik Moseid

Bra utgångsläge för hunden är när underlaget är varmare än luften. Doftpartiklarna avdunstar och det blir en hög koncentration av vittring nära marken. Försök har visat att de optimala vittringsförhållandena för en hund är när marken är tre grader varmare än luften. 

Värre utgångsläge blir det när marken inte är varmare än luften. Spårförhållandena blir svårare men inte nödvändigtvis hopplösa. Det kommer att finnas vittring nere i vegetationen, ett par centimeter ovanför backen. Även på kallt snöföre ligger varje spåravtryck av viltet som en doftkälla i terrängen. Men under sådana förhållanden kräver spårningen mycket mer av hunden.

Så fort haren rör sig ut på en väg blir det svårt för hunden. Här är det förvirrande lukter i båda riktningar, ­samtidigt som haren nästan inte ger ifrån sig någon vittring alls. Det värsta är asfalt eller blankis. Foto: Kjell-Erik Moseid

Ett par exempel på när och varför det blir besvärligt:

Efter en kall vinternatt kan snöytan vara riktigt kall. Placerar man en termometer ovanpå snön och en annan termometer en meter upp i luften, ser man att temperaturen kan vara flera grader lägre på snöytan. Då är det inte många doftpartiklar som avdunstar och det blir svårt för hunden att känna viltets vittring.

Isbildning är värst av allt. Om det kommer in varm och fuktig luft över ett kallt underlag bildas is eller rimfrost. Då binds doftpartiklarna till underlaget och isoleras. Detta kan ske mycket lokalt. 

Även om det är ett par plusgrader i luften, kan stark vind kyla ner marken till under nollstrecket och vattenångan på markytan frysa till is. Under sådana förhållanden är det praktiskt taget omöjligt för hunden att spåra.

Kamouflerar dofter

Vi har berättat att inte alla doftämnen avdunstar lika lätt och att temperaturen är viktig för hundens möjligheter att följa ett spår. Men andra klimatförhållanden kan också påverka hur väl ett spår kan avläsas.

Snö kamouflerar störande lukter och ger hunden en ren doftbild. Snö kan därför vara ett optimalt underlag för hunden, men den kan också skapa mycket varierande förhållanden. Några centimeter nysnö bjuder i regel på god jakt då ett lätt snötäcke konserverar spåret under längre tid. Men snöar det i spåret stiger bara lite vittring uppåt. Blåser det dessutom kan vinden då fort föra bort dofterna. Under sådana förhållanden kan det bli i det närmaste omöjligt för hunden att följa ett sammanhängande spår.

Fågelhundar har i regel inte problem med att känna vittring från ripor som ligger nedgrävda i snön. Men snötäcket över riporna begränsar doftmängden som når hundnosen. Därför måste hunden komma mycket närmare innan den fattar stånd. Risken är då stor att hunden kommer för nära och stöter fågeln.

Regn ödelägger

Ett spår kan bli helt ödelagt av regn. Vatten kan spalta upp doftämnen i olika delar som har en helt annan lukt än det ursprungliga, sammansatta ämnet. 

Doft som binder till vatten avdunstar inte och är därför otillgänglig för hundens näsa.

Solljus kan förstöra doftämnen på två olika sätt. Dels kan de avdunsta för snabbt. De flesta jägare har upplevt att stark sol är en nackdel när de jagar med en spårande hund. Detta är mest markant i öppen terräng. I skogklädda områden når solljuset inte ner till markytan i samma utsträckning. Det är inte utan anledning ripjägaren tar en lång siesta när solen gassar. 

Dessutom består solljus bland annat av ultraviolett ljus som kan bryta ner en del doftämnen.

På berghällar finns det lavar eller annan vegetation. Där bildas ett luktspår efter haren som hunden kan följa. Foto: Kjell-Erik Moseid

Vad är då goda spårförhållanden? Nattetid är temperaturen på marken ofta högre än i luften. Doftämnen avdunstar och skapar möjligheter. Under dagens lopp värms marken gradvis upp och värmen utväxlas med luften ovanför. Dagtid kommer då marken att ha en lägre temperatur än luften och dofterna försvinner.

De förhållanden som ger en hund bäst möjlighet att följa ett doftspår är vindstilla, mulet väder med en marktemperatur som är högre än lufttemperaturen.

På hösten är marken generellt några grader varmare än luften, speciellt på morgonen. Då är det enklare för en hund att följa ett doftspår.

Vid klart väder är det extra viktigt att jakten startar tidigt på morgonkvisten. Då är spåren färskast. Doftämnen hänger i luften innan de fram på dagen avdunstar. Detta överensstämmer väl med att vilda djur som är beroende av sitt luktsinne jagar om natten och fram på morgontimmarna.

Uppehåll till nederbörd

Väderomslag under jakten kan ge hunden helt olika doftförhållanden när den börjar spåra och när den slutar. Från uppehåll till nederbörd betyder ofta svårare spårförhållanden. Det motsatta gäller om det klarnar upp efter nederbörd. Då avdunstar vätska från marken och ger goda vittringsförhållanden, tills marken har torkat upp.

Börjar det att regna i spåren kan doftämnen spaltas upp och ge en helt annan luktbild än den ursprungliga. Hunden får då följa ett ”nytt och annorlunda” spår. Kommer nederbörden som snö i spåren, lägger sig denna som ett lock. Harjägare kan vittna om hur drevet gick när snöstormen kom!

Efter solnedgången kyls marken ner snabbare än luften och mindre vittring stiger uppåt. Det är värst när det fryser till, då läggs det också som ett lock över spåret. På morgonen har man motsatt effekt. Då värms marken upp snabbare än luften och ger goda spårförhållanden.

En älghund eller drivande hund som inte slutar jaga förrän kvällen går mot natt, kan få problem att följa sitt bakspår om det har blivit kallare. Det är något för hundägaren att tänka på. I tillägg till att den är trött och sliten doftar hundens egna spår svagare.

Terrängens beskaffenhet

Även terrängens beskaffenhet är avgörande för hur drevet ska gå. Omgivningarna runt spåret kan variera enormt, på barmark ibland för varje meter. Spåret går över öppna områden, myrar och berghällar, där både djur och människor kan ha passerat – både före och efter drevdjuret. Hunden utsätts för en ström av störande ”förorenande” – dofter och doftkombinationer som måste sorteras bort.

Odlad mark är besvärligt underlag för hunden. När löpan efter drevdjuret blandas med nedbrutet organiskt material från växter och djur, plus vittring från andra djur i området, blir det svårt för hunden att sortera ut spåret.

Att jaga med hund handlar lika mycket om samhörighet som om vittring. Foto: Kjell-Erik Moseid

Vatten är inte alltid ett problem. Ofta kan drivande hundar följa spår av djur som till exempel simmar över en älv. Det är möjligt eftersom doftpartiklarna från drevdjuret huvudsakligen är fettlösliga och fett flyter på vatten. Hunden upplever tydliga kontraster mellan vattnet och doftpartiklar från drevdjuret. 

Även om vattnet skapar en hinna runt doftpartiklarna är det få andra lukter som stör.

För hunden kan en vattenyta faktiskt liknas vid snö, alltså en relativt enhetlig miljö. Men ett spår på vatten blir fort förstört av strömmar och vind. Snart är det bara utspridda flytande doftpartiklar kvar och inte längre ett sammanhängande spår.

Hala, jämna ytor är problematiska. På en solvarm stenhäll avdunstar doftpartiklarna och spåret försvinner snabbare än i områden som skyddas av vegetation. En asfalterad vägbana har i stort sett samma egenskaper som en stenhäll. Är det dessutom blåsigt blir avdunstningen extra kraftig.

Tappt vid bilvägen?

På en frusen bilväg verkar det som om drevdjur inte avger någon vittring över huvud taget och drevet kan lätt sluta i en vägtappt. Särskilt för harjägare är det ett välkänt fenomen. 

För att förstå detta måste man se hela spårlöpan framför sig. I skogen har hunden en konstant informationsström längs spåret. Den har därför en sammanhängande löpa som består av dofter från både drevdjuret och vegetationen. Till exempel avger brutna grässtrån och småsten som sätts i rörelse små luktkoncentrationer från marken.

När ett spår korsar eller följer en väg är där ofta trafik, och därmed olika lukter, i båda riktningarna. Dessutom blir hundens luktbild sämre i och med att all doft från vegetation upphör. Vind, fuktighet och temperatur för också, i större eller mindre utsträckning, bort dofter från det öppna område som en väg utgör.

Kjell-Erik Moseid