Wachtelhunden har sitt ursprung i Tyskland i början av 1900-talet. Rasen kom till Sverige under 1940-talet och då i huvudsak som yrkesjägarens jakthund på godsen i södra Sverige. Det var först på 1980-talet som wachtelhunden blev populär i en vidare krets. Det registreras cirka 400 valpar årligen i Sverige. Wachtelhundklubben har omkring 2.000 medlemmar.

Rasen är en medelstor jakthund med en mankhöjd på 45–54 centimeter och var ursprungligen brun- eller brunskimmelfärgad, men i dag finns den i ett antal olika färgkombinationer allt från bruna hundar, skimmel, skäck och tan till helt röda hundar.

Stor jaktlust

Wachtelhunden är i huvudsak en kortdrivande skogsjakthund och en mångsidig jakthund med särskild tyngdpunkt på drevjakt på allt klövvilt i skog samt eftersök. Wachtelhunden är även en användbar apportör. Den har stor jaktlust och arbetsvilja.

Wachtelhunden ska jaga självständigt med ett ärligt drevskall och med drevtider på 10–30 minuter. Den ska ha en självständig och snabb återgång till föraren.

Genom sin stora passion för jakt lämpar den sig särskilt för jägare som jagar regelbundet och ofta. Med en trygg, ansvarsfull och konsekvent förare blir wachtelhunden mycket formbar, läraktig och anpassningsbar. Ständigt bristande kontakt med föraren är mycket negativt för en wachtelhund!

Aktiv rasklubb

Wachtelhundklubben arbetar aktivt genom uppföljning av hälsoprogram och jaktprovsresultat för att endast hundar med godkänd hälsostatus (höfter och armbågar) samt goda jaktprovsresultat ska användas i aveln.

Jaktproven omfattar unghunds- och nybörjarprov (samma provform), skogsprov, vildsvinsprov samt öppenklassprov.

Unghundsprovet är det jaktprov som har absolut flest startande. Det är ett anlagsprov där i huvudsak hundens medfödda jaktliga egenskaper bedöms och ungefär hälften av wachtelhundarna i Sverige startar på detta prov.

Peter Djerf

Svenska Wachtelhundklubben