onsdag 7 december

Hund

Hunden skäller – eller?

Foto: Kjell-Erik Moseid

Jägarens bästa vän är hunden. När den gör sig hörd är det som ljuv musik i skogen. Jägarnas språk är dock inte alltid lätt för den oinvigde.

Marie Gadolin Publicerad 3 april 2015 - 10:07

I en facktidning avslöjar språket alltid budbäraren, det vill säga skribenten. Det märks tydligt i en tidning som, till exempel, Svensk Jakt. Har ­skribent­en ­ingen jaktlig erfarenhet spelar det ingen roll hur många år han eller hon har arbetat som journalist, okunnigheten märks ändå.
Ta till exempel den i första ­påseendet enkla meningen ”Hunden skäller på rådjuret”. 
Visst är det i viss mening sant att hunden skäller, men meningen ­avslöjar ändå den okunnige. När det gäller jakthundar är det korrekta uttrycket att hunden driver rådjuret.

Vad är väckskall?
Om det inte är väckskall förstås, det hunden gör när den har spår eller vittring, men ännu inte fått närkontakt med djuret.
”Hunden väcker” hör man kanske på kommunikationsradion och då ­väntar man bara på att det ska bli upptag. Upptag är då hunden hittar djuret och sedan börjar driva.
Sedan kan det förstås bli tappt, det vill säga att hunden tappar ­spåret. Djuren är ju inte så dumma att de tar den enklaste vägen i ­terrängen. En hare kan både gå tillbaka i sina egna spår och göra långa avhopp för att förvirra förföljaren, som för den delen inte behöver vara en hund utan kanske en räv på födosök.

Ståndskall och gångstånd
När vi sedan pratar om hundar som skäller på älg rör det sig om ståndskall eller gångstånd, en nog så viktig skillnad för både pass­kyttar och hundförare. Vad som är vad ­förstår nog även den oinvigde.
En trädskällare, det vill säga en skällande fågelhund (finsk spets eller norrbottenspets), kan möjligtvis skälla, även om man också här pratar om ståndskall.
En stående eller stötande fågelhund ska däremot vara tyst. Minsta pip är en dödssynd. En stöthund ska däremot gärna skälla, även om jägaren säger driva.

Ett eget språk
Varje hund har, precis som vi, sin egen röst och sitt eget språk. Jagar man ofta med samma hund, till ­exempel en ­rådjurshund, kan man lätt urskilja den hunden bland andra. 
Man kan också höra skillnad på när den väcker, när den driver och när den har tappt – liksom om den är långt efter eller ganska nära djuret den driver. Man kan till och med höra om det är en hare eller en räv den hittat. 
När hunden sedan har slutat driva och är på väg tillbaka, ja då kan den däremot skälla. Några uppfordrande skall för att förhöra sig om var husse eller matte är, eller kanske till och med yla lite.

Malou Kjellsson

Kommentera artikeln

Vad tycker du? Här kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Du behöver skapa ett konto och logga in först.
Tänk på att hålla god ton, inte byta ämne och visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.
Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort.
Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen Svenskjakt.se.

Visa kommentarer

Kul att du vill följa !

För att följa artiklar måste du vara medlem och inloggad på svenskjakt.se.

Om du är medlem, logga in och följ de ämnen du tycker är intressanta.

Är du inte medlem är du välkommen att teckna ett medlemskap här.

Senaste nytt

Mest läst

Mina artiklar