Schweisshundklubben, där bayersk och hannoveransk viltspårhund ingår, och Svenska alpenländische dachbrackeklubben gick i samförstånd skilda vägar för en tid sedan. Det innebär att klubben för alpländare kan utbilda sina egna drevprovsdomare.

Först att bli klar med detta är Amina Duracak, 22 år, som bor i Nygård mellan Kungälv och Trollhättan. Hon får dessutom döma drever, bassetar, beagle, stövare och tax på drevprov, eftersom rasernas provregler inte skiljer sig åt så mycket.

Amina fick för ungefär ett år sedan klartecken att starta sin utbildning. Sitt domarkort tog hon emot när klubben hade årsmöte vid Herrfallet, Arboga, den 23 april.

Hon är därmed landets yngsta drevprovsdomare.

Hur känns det att så ung bli färdig drevprovsdomare?

– Det är jättespännande och roligt på flera olika sätt. Jag är alltid intresserad av att utvecklas och lära mig mer. Det här ger mig en möjlighet att bli bättre inom min ras och så har jag chansen att även se de andra raserna, och vad som skiljer dem åt i jaktegenskaper.

Hur länge har du hållit på med alpländare?

– Mamma och pappa började med drever på sent 90-tal. Sedan provade de sig fram med flera andra raser. Vi har haft alpländare i 13 år och uppfödning i 11 år. Jag är inte med i kenneln men har varit med och skött hundarna. Jag har också hjälpt pappa med pappersarbetet. Jag har eget kennelnamn sedan 2018, men har inte registrerat några egna valpar än. Det får ta lite tid.

Alpenländische dachsbracke är rasen för Amina Duracak och hennes familj. Foto: Privat

Hur länge har du jagat?

– Sedan jag var liten, jag har hängt med sedan jag var baby. Jakt har varit en stor del av min vardag. Nu jagar jag fullt ut och blir inbjuden till många jakter, folk behöver ofta bra vildsvinshundar. Vi tränar våra på vildsvin men vill att de jagar allt. Därför gör det inget om det skjuts rådjur eller hjort också för dem.

När tog du jägarexamen?

– 2018, så jag kunde ha egna vapen. Många tar jägarexamen när de är jättesmå, men då kan de inte hålla igång praktiskt. Kunskap är färskvara så jag ville kunna göra allt. Innan jag hade jägarexamen och vapenlicens fick jag följa med som hundförare. Nu åker jag själv på jakter, vi jagar inte så mycket tillsammans längre, pappa och jag, utan blir inbjudna med hundarna på olika håll.

Vad är det bästa med jakt?

– Att det är en sådan blandning av så mycket. Hundintresse, gemenskap, bilar, kläder, vapen. Man får möta många olika människor och hundar. Det är så intressant. Men många glömmer bort att jakten inte bara är att skjuta ett djur, ha en bra bil eller rätt kläder. Jag upplever att det är mycket stress. Vi hade inte ens pejl på våra drevrar när vi började, de fick komma tillbaka när de kom. Jag vill bevara det lugna och fina. Man ska ta det lugnt i jakten.

Hur blev du bemött som ung tjej när du utbildade dig till jaktprovsdomare?

– Domarna har varit väldigt trevliga, hundförarna också. Man måste sitta med på domarkollegier och kort och koncist, men ändå detaljerat, beskriva vad man sett en hund göra i skogen, för att motivera sin bedömning. Jag har inte haft några problem med det.

Vad har du för framtidsplaner?

– Jag älskar att utbilda mig och tror att man blir en bättre uppfödare när man lär sig mer. En drevprovsdomare tyckte att jag skulle bli ringsekreterare, så då gick jag kursen 2019. Sedan kom coronan. Nu har jag gjort mina elev- och aspiranttjänstgöringar och hoppas på auktorisation snart.

Vad sysslar du med utöver hundar och jakt?

– Jag har hunnit göra mycket efter studenten. Jag gjorde värnplikt 2018–2019 och var anställd inom Försvarsmakten ett tag, på Drottningholms slott. Nu har jag ett eget företag, studerar en del och hjälper till i familjens företag. Jag gillar att vara fri och bestämma själv, jag vill resa en hel del, och kunna styra min dag.