Svenska, finska och ryska forskare har analyserat dna från över 200 vargar, däribland de ”svenska grundarna” från 1980- och 1990-talet, men även finsk-ryska vargar och vargar från Kina och Nordamerika. Man har jämfört varg-dna med över 100 tamhundar, både hundar av nordiska och arktiska raser som liknar vargar till utseendet, andra renrasiga hundar och ”byhundar” och tre första generationens varghybrider från Sörmland.

”Ingen av de tre första grundarna hade hundanor.”

Ju längre österut i Ryssland och Kina vargarna kom från, desto mindre släkt var de med de skandinaviska vargarna, visar rapporten.

”Omdiskuterad situation”

Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi på Uppsala universitet, är en av forskarna bakom studien.

– Vargens situation i Skandinavien har varit väldigt omdiskuterad under många år. Sedan har det också på senare tid kommit misstankar om att det kanske finns inslag av hundar i vargstammen. Och är det så, då kommer också frågan upp – vad är det vi egentligen förvaltar? För just vargens vara eller icke vara är en så oerhört stor politisk fråga. Och det är klart, att om det inte är en ren vargstam så kan man ju ifrågasätta hur mycket den ska bevaras, säger han till Sveriges Radio.

En illustration över helgenomsekvenseringen där hundarnas dna är de blå nyanserna till vänster, de sörmländska hybriderna är de gröna i mitten och vargarna från olika populationer till höger.

Nyckelfråga

Rapporten konstaterar att hybridisering mellan varg och hund är en nyckelfråga över hela världen, just eftersom den får stora konsekvenser för hanteringen av vargpopulationer.

Oskiljaktiga

Enligt forskarna visar studien att de värmländska grundarna till skandinaviska vargpopulationen var genetiskt oskiljaktiga från finska och ryska-karelska vargar och pekar därmed ut det geografiska ursprunget för samtida skandinaviska vargar.

Dock, konstaterar man, det faktum att de plötsligt hittades mer än 100 mil från närmaste vargpopulation i Finland och Ryssland, gav upphov till misstanke om att det inte var fråga om naturlig invandring.

Få vilda hundar

Den låga förekomsten av korsningar mellan varg och hund i Skandinavien, förklaras enligt rapporten av att vilt levande hundar är sällsynta i denna del av Europa, att vargstammen är under noggrann övervakning och att myndigheterna agerar för att ta bort hybrider, som fallet var i Sörmland för några år sedan.

Ett svart hunddjur som visade sig var en hybrid mellan varg och hund. Djuret avlivades under skyddsjakt i Södermanland 2017. Arkivfoto: Länsstyrelsen

Dna från dessa hybrider, födda 2017, har utgjort en viktig referensgrupp i forskarnas arbete. Som väntat hamnade hybridernas dna mitt emellan tamhund och de skandinaviska vargarna. De var avkommor mellan en vargtik och en okänd hanhund, vars dna tyder på att han mer liknade nordisk-arktiska och asiatiska hundar än europeiska hundar.

Tidsmässiga grupper

Eftersom de skandinaviska proverna var insamlade under en 30-årsperiod, delades de in i fyra tidsmässiga grupper. Forskarna hittade dock ingen signifikant skillnad i andelen hundförfäder mellan grupperna.

Man jämförde också tvärtom, hur mycket varg som fanns i hundarna. De asiatiska hundarna uppvisade de högsta nivåerna av varghärkomst (i medeltal 1,1 procent) medan de europeiska hundarna hade lägst medelvärde (0,1 procent).  Nordisk-arktiska raser hade en genomsnittlig varghärkomst på 0,52 procent, alltså ungefär mitt emellan de asiatiska och de europeiska hundarna.

Inget signifikant avtryck

Varken skandinaviska, finska eller rysk-karelska vargar har i dag upptäckbara nivåer av hund i sig, fastslår rapporten.

”Av detta drar vi slutsatsen att potentiell hybridisering mellan vargar och hundar inte har lämnat ett signifikant avtryck på den genetiska sammansättningen hos vargpopulationer i norra Europa”, skriver forskarna.