Efter hand upptäckte vi egenskaper hos Fia som var både roliga och värdefulla.  Det handlade bland annat om att vara heltokig i vatten, det vill säga att bada när vi var ute med vår båt. Hon tog då på sig att försvara familjen mot alla typer av sjöodjur. En tångruskas krusning av vattenytan kunde ju vara ett sådant. För att avvärja ett eventuellt anfall dök Fia i och tog med kraftiga bett och ryck med sig odjuret iland. Där avrättades det på ett mycket effektivt sätt.

Fick valpar

Många ”hundkännare” tyckte att Fia var en vacker hund. Det, tillsammans med att kennelägaren som vi köpt Fia av tjatade om att vi skulle låta henne få valpar, gjorde att det blev så. Fia fick sex jättefina valpar. Peter, sonen i familjen, behöll en tikvalp.

När Fia var fullvuxen upptäckte husse, som gillar att jaga, att Fia var en fantastisk kortdrivare av rådjur. Grytjakt var däremot inget för henne. Älgar var bara värda några skall, så att de inte var i vägen för hennes rådjursjakt. Vi som under cirka tio år jagade med Fia, sköt ett 30-tal rådjur för henne.

Svårt att hoppa

Vid tolv års ålder blev Fia stel i sina leder utan att jaktlusten för den skull avtog. Men hon fick svårt att hoppa i den höga ljungen.

Fias sista jakt blev både lyckosam och rolig. Det var älgjakttider och husse hade tilldelning på en älgkalv.

Peter, som var en duktig hundförare, och Fia (nu tolv år) skulle som vanligt försöka stöta fram rådjur till husse som stod på pass i kanten av en storvuxen lövskog, med kombigevär som vapen. När husse kommit till passet kunde jakten börja.

Två älgar

Peter och Fia startade via en bergknalle med kala och släta berghällar till stela Fias förtjusning. Efter att ha passerat hällarna kom de fram till en sänka med mycket ljung och enbuskar gränsande till den storvuxna lövskogen.

Peter såg hur besvärligt Fia fick det i ljungen. Hon hamnade långt efter Peter. Han tog då upp henne och bar henne under armen. Efter ytterligare några hundra meter fick Peter syn på två älgar, ko och kalv, i buskarna vid sidan om honom och lite utanför lövskogen.

Snabbt kom han fram till att för att få ner älgarna till mig behövde han komma ovanför dem. Med Fia under armen sprang han i en vid båge och lyckades komma ovanför älgarna som vände ner mot passet. Peter fortsatte språngmarschen efter älgarna och hörde då skottet som träffade kalven.

Ingen kalv

Peter kom till passet och konstaterade två saker: ett, han hade fortfarande Fia under armen, två, han såg ingen kalv. Kalven följde sin mamma och försvann bakom ett större snår, 35–50 meter bort från passet.

Trots försäkran om att kalven träffats grupperade vi om. Då kom vi på att Peter fortfarande hade Fia under armen. Hon släpptes ner och kopplades. Glad och yster visade hon direkt att hon ville hjälpa till att hitta kalven.

Med en spänd skytt i förhållspass börjar Peter och Fia söka efter den. När de kom fram till snåret konstaterade Peter att där fanns ingen kalv. Fia var däremot av helt annan uppfattning och drog med sig Peter in i en öppning i snåret – och där låg kalven.

Nöjd blick

Fia visade nu tydligt att det var hon som, trots att hon befunnit sig under Peters arm, hade drivit fram kalven till husse. När vi kommit hem tyckte jag mig, i en nöjd blick från Fia, få beskedet att ”nu husse, får du och Peter jaga utan hjälp från mig i fortsättningen”.

Fia fick aldrig fylla 13 år.

Tack Fia!

Björn