Vargen har en matsmältning som är mer inriktad på enbart kött, medan hundens mage klarar av att smälta och tillgodose sig näring i mat som är rik på stärkelse, till exempel frukt och frön.
En kartläggning av de båda arternas gener pekar också just på skillnader i förmågan att bryta ner stärkelserik mat.
Detta förklarar genetikerna med att urhundar antagligen gick och letade upp matrester i människornas sophögar. Men teorin motsägs av arkeologer som anser att hunden domesticerades redan under jägarstenåldern, en tid då människans sopor troligen inte var särskilt stärkelserika.
På ytterligare ett område skiljer sig hundens och vargens arvsmassa åt, nämligen hjärnans utveckling, vilket kan förklara skillnader i hundars och vargars beteende.