Det är här och nu som jag, precis som Viktor Rydbergs tomten, måste ställa mig frågan, varifrån kom de och vart går de? Jag gör det hela lite personligt och följer Arvid tillbaka till hans ursprung.
Under 1600-talet kom han hit som krigsbyte ifrån Polen, ovärderlig med andra ord. Här hamnar han först hos bönder och torpare i Småland. Han är av rasen smålandsstövare, den äldsta stövarrasen i vårt land. Arvid var mycket användbar, han kunde ställa det mesta från ekorre till älg. Han blev allmogens egen ”bonnhund”. Trygg och vänlig utan att behöva kedjas eller ställas i hundgård gick han omkring där hemma på tunet bland gårdens barn.

Avbildad på målning

Omåttligt populär som han var fick han även förespråkare från de så kallade finare leden. Friherre J Fredrik von Essen tog honom också till sitt hjärta, och det var genom von Essens försorg som han 1921 blev erkänd som egen ras. Lite kuriosa; von Essen, även han smålänning, finns tillsammans med sin hund avbildad på en av Bruno Liljefors berömda målningar.
Nu har vi kommit en bit fram i historien. Andra stövarraser börjar dyka upp på arenan och Arvid, han som är så vanlig, som hängt med så länge och varit så slitstark, börjar bli lite ”ute” nu. Kanske är det på grund av det som han nu befinner sig vara en katt (hm) bland hermelinerna. Att det 2013 bara fötts ett 40-tal ”smålänningar” bådar ju inte gott.
En av orsakerna tros vara att det inte längre görs så många jaktprov på rasen, en annan att eftersom det finns så gott om varg i vår del av landet så drar sig jägarna för en ras som till sin storlek utgör ett begärligt byte för densamma. Arvid är ju inte heller så macho att han kan sopa banan med ett vildsvin, den typ av jakt som man mer och mer utövar i den södra delen av vårt land.

Dubbelchampion

Nu tillbaka till dagens Arvid och matte Ulla Björklin berättar om sin sexåriga stjärna. Arvid som är uppväxt i Järvsö och dubbelchampion. Det vill säga champion på både jaktprov och utställning. Det är endast två smålandsstövare i hela landet som under åren 2012–2013 kan ståta med denna hedervärda titel och Arvid är en av dem. Men vägen dit har inte varit lättrampad, flera timmars spårning i meterhöga snödrivor och stark kyla tillsammans med matte utrustad med snöskor är bara en av ingredienserna. Arvids fina egenskaper tillsammans med mattes tålamod och brinnande intresse har dock gjort det hela möjligt.

Vad ska hända?

Så till den slutliga frågan, vart går de? Vad ska nu hända med Arvids efterkommande, ska de få finnas kvar i vårt land och ute i våra jaktmarker eller ska vi stå här om 10–15 år och konstatera att ”de fanns en gång”.
Det är nog vår nya generation av unga jägare som till stor del har avgörandet i sin hand. Om de nu får chansen att upptäcka denna utomordentligt duktiga och trevliga jakt- och familjehund som dessutom en gång var så ovärderlig, så behöver vi kanske inte förpassa den till de definitivt sälla jaktmarkerna.

Eline Olofsdotter