Att besluta sig för att avliva sin hund är mycket jobbigt. En del skyggar för att göra det, men samtidigt vet många när tiden är inne. De behöver bara hjälp med att ta beslutet.
Sara Dufva Lundquist är veterinär med Eksjö som bas. Hon har ingen praktik utan behandlar sjuka smådjur i hemmen. Ibland är det för att avliva en älskad hund.
Hon delar in djurägarna i fyra kategorier. Den första och vanligaste är de som vet att det är dags, åtminstone innerst inne, och som i sådana fall behöver hjälp med att ta beslutet.

Oförsäkrade hundar

Den andra är de som inte kan ta in att tiden har kommit. Som behöver mer stöd och hjälp av veterinären för att bestämma sig.  Den tredje är de som inte har råd med avancerad veterinärhjälp.
– Trots att allt fler är försäkrade finns det oförsäkrade hundar. Och ibland hjälper inte försäkringen, en del har ändå inte råd med självrisken, säger Sara Dufva Lundquist.
Den fjärde kategorin, och den som Sara tycker är jobbigast, är de som vill avliva sina djur trots att det inte finns någon veterinär anledning att göra det.
– Till exempel de som skaffat en hund men ångrat sig för att de inte har kunskap eller tid, och som inte vill göra sig besvär med att ordna en omplacering.
Hur vet man då att det svåra beslutet måste tas? Sara Dufva Lundquist tror att många djurägare känner det instinktivt. Man ser på hunden att den inte är densamma som tidigare. Att livsgnistan har försvunnit.
– När hunden som varje dag glatt hälsat dig välkommen hem inte lämnar korgen, då är det något som är fel. Om den har slutat äta. Och naturligtvis om den har ont och plågas.

Gått för långt

Å andra sidan kan det vara svårt att se successiva förändringar. Och ibland möter Sara Dufva Lundquist fall där det gått för långt, där djuret skulle avlivats tidigare.
– Det är inte säkert att man ser att hunden mår så dåligt som den faktiskt gör. Särskilt inte om det rör sig om kroniska besvär. Dessutom tål ofta hundar mycket utan att visa att de plågas.
Djurägaren har ofta många frågor om hur avlivningen går till. Och man funderar på hur kroppen ska hanteras efteråt.
– Veterinären förklarar vilka metoder som kan användas, det finns några stycken. På djursjukhus kan man i regel lämna kroppen för kremering. Det finns också några smådjurskrematorier i landet. I Eksjö kommun där jag är verksam tar man emot döda sällskapsdjur för bränning på värmeverket.
Vad gäller hanteringen av djurkroppen rekommenderar Sara Dufva Lundquist att djurägaren tar kontakt med sin kommun för att få veta vad som gäller och vilka möjligheter som finns, eftersom det skiljer sig åt över landet.

Att sörja

Så kommer tiden efteråt. Är det tillåtet att sörja en hund?

– Absolut. Jag tror dessutom att det är bra. Ett sätt att hantera sorgen är att tänka på alla fina minnen från tiden med hunden. Ett annat kan vara att skaffa en ny hund.

– Men det finns inget rätt eller fel när det kommer till att hantera saknaden efter ett kärt sällskapsdjur.  Var och en måste göra som den känner är bäst, säger Sara Dufva Lundquist.

Djurägarens stora ansvar

Jordbruksverket får förfrågningar om avlivning av hundar, men inte särskilt många. Veterinärinspektör Anna Lindgren har också en känsla av att antalet samtal minskat på senare år, och att det blivit ovanligare att ägaren avlivar sitt djur själv.

– Vi lägger inga värderingar i om djurägaren vill avliva sitt djur själv. Däremot är vi naturligtvis noga med informationen så att det sker på ett korrekt sätt, säger Anna Lindgren.

I föreskrifterna om slakt och annan avlivning slår Jordbruksverket fast att den person som ska utföra avlivningen måste vara väl förtrogen med avlivningsmetoden.
Jordbruksverket beskriver också hur avlivningen ska gå till.
– Man kan tycka att det är ett moment 22, för det finns knappast några privatpersoner som blir väl förtrogna med att avliva sina hundar. Men en jägare som avlivat djur ett antal gånger, till exempel under eftersök, kan anses uppfylla de krav som ställs, säger Anna Lindgren.
Hon betonar samtidigt det stora ansvar man tar på sig om man väljer att avliva djuret utan veterinärhjälp. Ett misslyckande är en katastrof.

– Om den som genomför avlivningen brister i utförandet är det mycket olyckligt. För djuret naturligtvis, men också för utföraren som kan bli föremål för utredning och till och med misstänkt för djurplågeri.

Fundera noga

På Jordbruksverket tycker man sig ha märkt att samtalen med frågor om avlivning minskat på senare år, och att allt fler tar sina djur till veterinären när det är dags.
Det tror Anna Lindgren delvis beror på att fler människor bor i tätorter och har sina husdjur närmare sig, delvis på att jakthundar numera är mer av familjemedlemmar än de var tidigare.

– Vi lägger inte några värderingar i våra rekommendationer. Var och en får besluta själv. Men pratar jag med någon där jag hör en osäkerhet brukar jag säga att det här ska du nog fundera igenom noga.

– Att avliva en hund eller en katt är inte för alla. Det är en speciell grupp som har kompetens att göra det. Dessutom är man skyldig att följa svensk djurskyddslagstiftning där våra föreskrifter om avlivning ingår, säger Anna Lindgren.