[cycloneslider id=”blodhunden-basse”]

Blodhunden Basse är bara nio månader gammal, men börjar redan få erfarenhet som eftersökshund. Hans ägare Anne-Charlotte Larsson som bor i närheten av Jönköping, berättar om hur det kom sig att hon valde en så ovanlig hundras. Både hon och hennes man jagar, men Anne-Charlotte är mest intresserad av hundarna och eftersöken. De båda alpländarna familjen också har är färdigmeriterade och används i jakten.
– Jag har alltid spårat med mina hundar och ville ha en renodlad eftersökshund, jag hade tittat på bayrare och hannoveranare men de kan bli väl skarpa.

Den nya hunden skulle också passa in i familjen och de andra hundarna.

– Jag hade egentligen tänkt bort rasen för jag hittade inga valpar i Sverige och ville inte importera. Jag bara snubblade över kullen, för jag kunde inte låta bli att leta, säger hon.

En av landets få uppfödare finns i blekingska Karlskrona och hade fått elva valpar. Därifrån hämtade Anne-Charlotte sin Basse och startade hans träning i princip omedelbart.

– Vi lekte igång hans spårintresse och han fick tidigt lukta på blod och klövar.

Skarpt läge

När Basse var sju månader gammal fick han gå sitt första riktiga träningseftersök, på ett trafikdödat rådjur som man visste låg. Månaden efter drog bockjakten igång och redan första dagen gick Basse eftersök på ett påskjutet djur. Därefter har det blivit tre skarpa eftersök till och han har klarat upp samtliga.

– Det märktes redan på bockjaktens andra dag att han vuxit med uppgiften. Han är superhäftig att gå med! Det är som natt och dag jämfört med ett konstlat spår, han blir mer fokuserad och intensiv i sitt arbete. Tio meter från djuret stelnar han till och reser lite ragg, han visar tydligt att nu ligger det något där framme, berättar Anne-Charlotte.

Nattgammalt spår

Självklart vill vi se hur en blodhund tar sig an ett spår. Trots sin ungdom är Basse lugn och sansad när A-C förbereder sin utrustning, bössa på ryggen, gps, handskar, sele på hunden. Hon använder sig alltid av samma ritual, det blir en signal till Basse att nu ska de spåra. Två dagar före vårt besök har Basse fått godkänt på anlagsprov i viltspår, men nu ska han gå ett nattgammalt spår. Inte så långt, men i kuperad terräng.

Han tar an spåret med stor koncentration, avviker någon enstaka gång för att kolla något intressant. Men på det stora hela går han spåret i ett utmärkt tempo och med fullt fokus. Lyckan är stor när han hittar rådjursklöven i spårslutet! Då märks hans ungdomliga sinnelag igen, när han spårade betedde han sig som en vuxen hund.

Förutfattade meningar

Ann-Charlotte upplever att många har fördomar om blodhunden och tror att den är en lunsig, plufsig soffpotatis som bara duger till sällskapshund.

– Så är det absolut inte. Jag vill få fram vilka resurser det finns i rasen bara man ger den en chans. Näsan och viljan är de stora förtjänsterna, en blodhund ger sig aldrig när den spårar. Men envisheten gör att det är lite mer att bita i med lydnaden och den träningen tar tid, man måste börja direkt med valpen, säger hon och fortsätter:

– När man ser vad de går för är det synd att inte fler får upp ögonen för rasen. Jag ångrar mig inte en sekund!

Meritering

Hon tycker också att det är tråkigt att det bara blir fokus på personspår när blodhunden kommer på tal. Den är ju en jakthund. Men för att få starta i jaktklass på utställning krävs bara Svenska blodhundklubbens spårprov, som är en typ av personspår där spårläggaren dessutom ska identifieras av hunden som först har fått lukta på en ”smeller”. Däremot behöver blodhundar inte hitta och plocka upp föremål under spåret, som i brukshundrasernas spårprov.

Ann-Charlotte Larsson har engagerat sig i Blodhundklubbens styrelse och hoppas få infört godkänt anlagsprov på viltspår och BPH (mentaltest) för rasen.

– Åtminstone för start i jaktklass på utställning, säger hon.

Slutmålet är en pålitlig eftersökshund vid jakt. Foto: Privat