Serien har premiär på SVT Flow (se faktarutan till höger) den 23 april. Det blir sju korta avsnitt på en kvart vardera. Men allt kommer också som serie i vanliga SVT i september. Serien spelades in under 2013, huvudsakligen på Elghammar inte långt från Öster Malma. Leif GW Persson bor som hyresgäst där, på livstid hoppas han.
Programmet är en kombination av att Leif GW Persson hade fört fram en programidé om att lära någon att jaga samtidigt som Lotta Lundgren under flera år pratat med vänner och bekanta om att hon ville lära sig jaga.
– Har inte kommit i kontakt med jakt tidigare, men kände att jag ville komma närmare råvaran än man gör med anonyma köttbitar i plasttråg, säger 43-åriga Lotta Lundgren, matskribent och kokboksförfattare.
Hon är född i Tuve utanför Göteborg och är egentligen stadsflicka.
– Fast på somrarna bodde vi i Hasselfors och där har man kanske landets bästa älgjakt. Fast nu har man vargar också.

Började på Öster Malma
För Lotta började stegen mot jägarexamen med en kurs på Öster Malma och med att hon fick en tjock bok i handen.
– Jag hade inte trott att det var så svårt och så mycket att lära. Jag hade väl en rätt så diffus bild i huvudet av vad jakt var: Man gick ut i skogen och satte sig och så kom det ett djur som man sköt – så ungefär. Jag läste boken varje dag hela sommaren och blev till slut lite trött. Måste man kunna alla dessa olika änder och andra fåglar? Men i slutet när jag kom in på juridiken föll allt liksom på plats och jag tyckte det var väldigt roligt, berättar Lotta.
– Att jakt är så svårt och innehåller så mycket, det visste jag inte. Att man måste lära sig att läsa naturen som en bok, att nästan lära sig läsa djurens tankar, det fyllde mig med respekt.

Mycket skytte
– Leif hade en plan för mig, allt från vilka vapen jag skulle lära mig använda till andra steg som att passa och stycka. Det var mycket skytte i början och det är så klart viktigt. Hon fick så småningom skjuta sina första djur. Det började med änder. Det sista steget var att skjuta vildsvin.
– Det var vissa trösklar som skulle slipas ner, spärrar som skulle bort.
Nu kan Lotta skjuta vilt och hon kan ta hand om det efteråt.
– Nu kan jag passa vilt, kanske inte fullt ut stycka ännu.
Lotta Lundgren tycker inte heller att det är äckligt att passa ett djur.
– Doften av våm eller tarmar är fruktansvärt naturlig, inte alls äckligt. Äckligt, det är att öppna ett plasttråg med kött och det väller upp en unken instängd doft.
Lottas mål var att komma närmre råvaran, så man kan säga att hon lyckades.
– Det här blev så riktigt och naturligt. Och jag kan säga att jag jagar. Fast jag har mycket kvar att lära. Vet inte om jag kan säga att jag är jägare ännu, men när jag lämnar barn på skolan och är jaktklädd och de andra föräldrarna frågar om jag ska iväg och jaga så kan jag stolt svara: ja det ska jag.

En veritabel naturbegåvning
Fast kanske har hon inte blivit en fanatisk jägare som ska iväg och jaga varje helg med åsidosättande av allt och alla.
– Det liv jag lever tillåter inte det riktigt, men det jag gör, det gör jag ordentligt. Jakten kom åt något hos mig, som ett tomrum som jag behövde fylla. Att kunna något som är på riktigt.
God hjälp har Lotta Lundgren fått av Leif GW Persson som jagat sedan barnsben, och av Leifs yrkesjägare Inhwan Svensson. Viltmästaren Inhwan får dra ett ganska stort lass eftersom Leif tidvis har hindrats av värkande höfter. Kryckorna har blivit hans extra ben.
– Leif har varit en fenomenal lärare. Han har berättat om allt. Vi har suttit på pass ihop och han har sagt vad jag ska tänka på, berömmer Lotta.
Fast som man får se i första avsnittet så testar Leif också vad Lotta går för.
– När vi kom till skjutbanan så kom hon som en veritabel naturbegåvning. Hon träffade allt hon pekade på. Det hänger ofta ihop med bollsinne, se på Zlatan till exempel, framhåller Leif GW Persson.
Fast Lotta har aldrig hållit på med någon bollsport – här har idrotten kanske missat en stor talang.
– Skjutförmågan är viktig. Börjar man sin jägarbana med missar och skadskjutningar kanske man aldrig kommer igen, säger Leif.
Han har annars inte så stor erfarenhet som jaktlärare. Men en elev före Lotta har han lyckats med tycker han.
– Jag lärde Jan Guillou att jaga. Han ringde mig i september 1978, då var han 34 år. Jag tyckte egentligen han var för gammal. Och så har jag försökt lära mina söner att jaga. Det har inte gått så bra, men nyligen ringde min äldsta son som är 48 och berättade att han tagit jägarexamen. Det var knappt jag trodde honom, medger Leif GW Persson.
Utöver Lottas goda jakttalang lyfter Leif GW fram ännu en sak:
– Lotta har en egenskap – hon är för djävlig på att laga mat. Hon lagade en lasagne, en öppen lasagne på älgfärs en gång, då var jag fast.

Utmanande inspelningar

Producent av programmet Lotta och Leif på jakt är Malin Björkman-Widell på svts dokumentärredaktion. Hon har tidigare producerat många avsnitt av Mitt i Naturen. Nu funderar hon att följa i Lotta Lundgrens fotspår och bli jägare.

– Det har varit väldigt spännande att göra detta program. Jag är väldigt sugen att själv ta jägarexamen nu, säger Malin Björkman-Widell.
– Bakom idén till programmet låg Leifs tankar på något sådant som detta. Men som Leif uttryckte det, det fick inte bli med vilken galning som helst, berättar Malin.
Programmet är en dokumentär, det är alltså inget som är manusstyrt. Därför vet man heller inte exakt vad som kommer att hända under inspelningen.
– Men en sak är klar, Leif testar verkligen Lotta i de första avsnitten. Det är ingen fejk.
Så hade hon inte hållit måttet kanske det inte blivit något program, eller i alla fall ett väldigt kort program.
– Detta är heller inget utpräglat jaktprogram. Det är en karaktärsstyrd dokumentär där de medverkande personernas karaktärer har fått styra. En rätt stor roll har viltmästaren Inhwan Svensson, Leifs jägare, fått. Han var fantastisk och lärde sig snabbt vilka behov vi hade för att få till vissa scener, särskilt jaktscenerna, berömmer Malin Björkman-Widell.
– Att sitta i ett jakttorn och filma har inte varit lätt. Bara en sån sak som att viltet inte alltid kommer där man tror. Och så låter det ju alltid mer när man är flera personer.