Finnspetsen Ellie med husse Håkan Björling assisterade. Vi gick ner mot Ljusmossen där det tidigare setts en orrkull.
Ellie sökte ut bra och så kom första skallen. Spänningen steg. Pia Otzen fick gå på första ståndet. Håkan hade instruerat oss i konsten att smyga på fågel. Vi fick bara gå när hunden skällde. Så fort hon tystnade skulle vi stanna. Det var viktigt att vi närmade oss trädet med fågel, så att vi såg hunden i ögonen.
Minuterna gick men inget skott hördes. Så ropade Pia att den här gången var det en ekorre som intresserat Ellie.

Vackra höstfärger
Vi gick vidare. Marken var full av svampar i alla tänkbara färger och storlekar. Även högröda lingon lyste sparsamt på tuvorna Ljusa mosspartier med enstaka tallar avbröt storskogens halvdunkel. Så skällde Ellie igen! Denna gång var det långt borta.
Monica Lindquist sprang iväg för att få kontakt med ståndet. Återigen väntan för oss övriga. Inget skott. Fågeln ville inte sitta kvar som tänkt var, utan lämnade trädet innan skytten hann fram.
Förmiddagen förflöt i samma stil och det var dags för skogslunch vid Ljusmosskojan. Menyn bestod av kolbullar med fläsk och lingonsylt, grillkorv med bröd, dricka samt kaffe.
Efter lunch skulle vi prova området vid Gasenberget. Sagt och gjort. Vi parkerade vid vänd-planen och vandrade uppför en tämligen brant stigning. Den rävröda hunden med knorrsvansen försvann mellan gammel-granarna. Det dröjde inte länge förrän skallen åter ekade.
Nu var det Carina Lindquists tur att prova lyckan. Vi andra gick ut i halvcirkel på var sida.
Fågeln satt inte tillräckligt hårt denna gång heller. Kicki Johansson och undertecknad fick se en skymt av en stor tjädertupp när den på breda vingar manöv-rerade bort mellan granstammarna.
I den här delen av skogen var det fler fågelkontakter än tidigare. Vi turades om att gå på stånden så att alla fick känna på spänningen i ansmygningen. Vi lyckades aldrig hitta någon kull med fåglar.
Dagens behållning var spännande upplevelser, trevlig gemenskap, en duktig hund med förare och en aning träningsvärk i benen.
Ingrid Flygare