I nästan samtliga disktrikt var markägare och jägare överens vid de lokala samråden. I samtliga fall då samråden är eniga går Länsstyrelsen på deras förslag. En viss oklarhet fanns i Kiruna eftersom fastighetsverket hade lämnat in en egen uppfattning efter att samrådet var genomfört. Länsstyrelsen valde dock, efter rekommendation från viltvårdsnämnden, att gå på det ursprungligt eniga förslaget från samrådesmötet.
Det enda distrikt som inte var överens vid mötet var Luleå 2 (söder om älven). Där valde Länsstyrelsen en medelväg utifrån att bägge parter hade skäl för sina framställningar, men ingen kunde tydligt visa att de hade den absoluta sanningen. Markägarsidan ville ha oförändrad tilldelning, medan kretsen ville ha en sänkning från 140 djur till 105. Resultatet blev en tilldelning på 120 vuxna djur i Luleå 2.

Ännu är frågan om jakttiden inte helt klarlagd, den överklagan som skogsbrukets jaktgrupp gjode till Naturvårdsverket är ännu inte handlagd.

För jägarna återstår nu att träna skytte, träna hundar och ställa iordning pass inför jakten.
Sen får man fundera på hur man planerar sin avskjutning. Tilldelningen är ju bara en del av förvaltningen! Även markägarsidan pratar mycket om ”jägarnas ansvar” vilket i praktiken innebär att om man upplever att man har fått en större tilldelning än vad den egna älgstammen tål så ska man inte fylla sin tilldelning!
Sen är det minst lika viktigt vilka djur man skjuter! För att få en äldre älgstam med bättre reproduktion måste medelåldern höjas. Det gör man genom att vara försiktig med de äldre djuren och öka jakttrycket på kalvarna. Vill man hålla älgstammen uppe är det korna man ska vara rädd om, det är de som producerar nya älgar. Det innebär också att områden som vill ha större tilldelning än man nu fick och vill sänka stammen istället kan öka koavskjutningen.