Skandulv konstaterar att den enda metod för att söva vild varg som med framgång prövats i Skandinavien är sövning med bedövningsvapen från helikopter.

För att maximera sannolikheten att snabbt upptäcka nya invandrade vargar i Norrbotten tror forskarna man behöver intensifiera spårningsarbetet i hela renskötselområdet, och synnerhet i östra Norrbotten. Prover från potentiella invandrade vargar bör sedan skyndsamt analyseras för att maximera förutsättningarna för fångst.

Flyttas med bil

Efter provtagning och veterinärmedicinska behandlingar flyttas den sövda vargen till en lämplig transportbur, där den får vakna upp. När den är helt återställd efter sövning, transporteras den omedelbart till förutbestämd släppningsplats. Transporten kan ske med bil.

Sövda vargar bör rutinmässigt genomgå nödvändig veterinärmedicinsk behandling. Även om det inte finns några formella krav på sjukdomskontroll för djur som flyttas inom landet anser Skandulv att vissa försiktighetsåtgärder bör vidtas för att minimera konsekvenserna av att vargen eventuellt bär på smittämnen och parasiter.

Behandlas mot dvärgbandmask

Forskarna rekommenderar därför att alla vargar som ska flyttas bör behandlas mot rävens dvärgbandmask. Den allvarligaste sjukdomen som är aktuell är rabies. För flyttning av djur inom landet finns inga formella veterinärmedicinska krav men man bör ändå göra allt vad som krävs för att undgå att flytta ned en rabiessmittad varg till Mellansverige, anser Skandulv. Som vidare konstaterar att det inte finns någon metod för att diagnostisera rabies hos ett djur som nyligen blivit smittat.

Enda säkra sättet att gardera sig mot detta är att sätta djuret i karantän. För rabies kan det bli fråga om 120 dagar. Vi anser dock att detta är en onödigt drastisk metod. Eftersom rabies inte förekommer regelbundet i Finland, och aldrig diagnostiserats hos varg där, anser vi att det räcker att man radiomärker vargen före den släpps och sedan följer den mycket noga under inkubationstiden för att registrera tecken på sjukdom, skriver Skandulv i sin rapport.

Vart ska vargarna släppas?

Det finns inga erfarenheter av att släppa varg i områden där det redan finns en väl etablerad och relativt tät vargstam. Skandulv betonar därför att varken forskare där eller någon annan har erfarenhet av storskaliga släpp i eller i anslutning till en befintlig vargpopulation.

Två metoder

Det finns i princip två sätt att släppa inflyttade vargar: direktsläpp (kallat hårt släpp) eller släpp efter en tid i acklimatiseringshägn på släpplatsen (kallat mjukt släpp).

Mjukt släpp innebär stora extrakostnader och problem utan att forskarna ser några stora fördelar annat än att man möjligen i något större grad påverkar var vargen kan komma att slå sig ned. Det är större sannolikhet att vargen stannar nära utsläppsplatsen efter en viss tids acklimatisering än vid ett direktsläpp, menar de.
Ur opinionssynpunkt är detta dock förmodligen snarare en nackdel än en fördel. Vi gör bedömningen att det är lättare att uppnå lokal acceptans för vargen om den själv väljer var den ska slå sig ned, än om myndigheterna gör det, skriver Skandulv.

Forskarnas rekommendation

Skandulv förordar därför hårt släpp. Detta innebär att man har mindre möjlighet att påverka var vargen kommer att slå sig ned, men platsen och tidpunkten för släppet kan ha en viss betydelse för vargens egen säkerhet med avseende på risken att angripas av andra vargar.

En strategi är att släppa varg utanför det befintliga vargutbredningsområdet. En annan strategi är att släppa varg inne i vargområdet.

Båda har sina fördelar och nackdelar. Dock anser Skandulv det olämpligt att släppa flyttade vargar norr om dagens vargutbredning, eller i nordligaste delen av detta, eftersom risken då är stor att några av dem kommer att etablera sig i renskötselområdet. Storskaligt bör man alltså välja släpplatser inom det befintliga utbredningsområdet, eller söder om detta.

Olämplig i revir

På en mindre skala anser Skandulv det olämpligt att släppa vargar inne i befintliga revir där det redan finns ett etablerat vargpar. Här finns risk för angrepp på den nya vargen från etablerade och revirhävdande vargar. Däremot kan man pröva att släppa varg i ett revir/område där det finns en ensam varg av motsatt kön.
Man kan aldrig utgå ifrån att den släppta vargen kommer att stanna där, men det finns en viss möjlighet att den gör det. Man får dock väga den fördel detta kan innebära mot nackdelen att lokalbefolkningen kan uppleva att myndigheterna bestämt sig för att vargen skall vara just där, skriver Skandulv.
Mest okontroversiellt är troligen att släppa varg i luckor mellan befintliga revir, inne i eller i utkanten av vargutbredningsområdet, fortsätter Skandulv.

Söder om utbredningsområdet

Vargen kan också släppas söder eller öster om det befintliga utbredningsområdet. En fördel är då enligt forskarna att man då minimerar risken för konfrontation med etablerade revirvargar.
Släppen bör dock ske så nära det befintliga utbredningsområdet som möjligt för att öka sannolikheten att den släppta vargen finner en partner.

Täthet av vilda bytesdjur är däremot inte en viktig faktor att beakta vid val av plats för att släppa varg, menar Skandulv.

Radiomärks

En stor fördel med att inflyttade vargar radiomärks är att det möjliggör en mycket effektivare uppföljning av dem än om de är omärkta, och därmed även klart underlättar en korrekt utvärdering av flyttningsåtgärden, menar Skandulv.

En nackdel är dock att märkta vargar därmed på ett starkare sätt kan komma att uppfattas av lokalbefolkningen som myndigheternas vargar vilket i sin tur kan medföra olika problem. Om man vill försäkra sig om att vargen inte fälls under ordinarie licensjakt är en möjlig metod att de aktuella radiohalsbanden är färgade på ett sätt som gör att vargen kan särskiljas från andra radiomärkta vargar på avstånd. Det kan dock bli juridiskt komplicerat att skydda sådana vargar vid ordinarie jakt, skriver Skandulv.