Skeletten tillförs de vetenskapliga samlingarna och blir på så sätt tillgängliga för framtida forskning. I museets samlingar finns redan skelettdelar från 240 vargar, varav 182 från Sverige. Den äldsta är från år 1829.

Det vi nu gör med dessa vargar är att alla delar prepareras, rengörs och torkas så att det bara är skelettet kvar, berättar Peter Mortensen, konservator vid Naturhistoriska riksmuseet.

Sjukdomsförändringar

Genom att studera skelett från vilda djur går det att se till exempel skador och sjukdomsförändringar till följd av till exempel inavel.

Det nya materialet ger ett statistiskt säkrare underlag för bedömningar av hur vanliga skelettförändringar är i den svenska vargstammen, säger Per Ericson, forskningschef vid Naturhistoriska riksmuseet.

Genom jämförelser med äldre museimaterial får vi också information om olika förändringar ökar eller minskar i frekvens.