Jakten var egentligen över. Skare gjorde att spårförhållandena var urusla och det var i det närmaste omöjligt att ringa in lodjuren. David och hans jaktkamrater satt och drack kaffe mitt på dagen och hade mer eller mindre gett upp när ett grannjaktlag ringde. De hade haft ett lodjur på fötter och behövde en hund.

Vi ställde ut oss på pass och hundföraren gick med sin västlaika i koppel, berättar David Sundell.

Efter en stund skymtade jaktledaren lodjur från sitt pass. Hundföraren gick dit med hunden och släppte på spåren.

Davis stod på pass i ett lågt jakttorn, placerat inne i en röjning.
Jag fick höra att lodjuret var på väg mot mitt håll och slog av kommunikationsradion för att den inte skulle störa.

Kom mot honom

Plötsligt hörde han några snabba andetag och direkt efter kom lodjuret smygande, rakt emot honom på bara 3540 meters avstånd. Lodjuret stannade och tittade på honom.

Jag höll i studsaren, men hade inte lyfte den. Lodjuret visste om mig och goda råd var dyra.

Han beslöt sig för att agera. När han lyfte studsaren vek lodjuret ut åt höger och David lyckades skjuta ett snabbt skott i en mindre lucka. Därefter var lodjuret försvunnet.

Det kändes bra, men när jag kom till skottplatsen hittade jag bara några hårstrån. Då blev jag orolig.

Minuten senare kom laikan förbi honom, hunden fortsatte några tiotal meter innan den stannade. Där låg lodjuret dött, bara 30 meter från skottplatsen.

Då kändes det verkligen bra. Det är en helt otrolig upplevelse att vara med om, säger David Sundell.

Lodjuret var en vuxen hane med en vikt på 18,5 kilo. Det var ett av totalt tre lodjur som fälldes i Uppsalaområdet den första dagen.

Foto: Privat

Läs även:
Efterlysning: Bilder från lojakten