Det här var en sådan dag. Då min odåga kan få för sig att ansluta när Bengts hund fått upp, bestämde vi att släppta hundarna med någon kilometers avstånd.

Sagt och gjort. Jag parkerade mig vid ett stort gryt och släppte Algot. 

Bengt släppte i en tät plantering där det brukar ligga räv.

Misstänkte harslag

Algot sökte ut bra, sin vana trogen. Det såg ut på pejlen som han hade slag på ett par ställen. Men inga väckskall. Jag misstänkte harslag. 

Efter cirka en halvtimma kunde jag höra Essy. Hon har ett fantastikt bra skall. Hörs kilometervis vid rätt väderlek. Det hördes att hon fått upp. Taktfasta drevskall ekade över nejden.

Nu var det inte bara jag som hörde Essy. Algot hörde henne också och som den odåga han är satte han full fart mot Essy för att hjälpa till. 

Det tog inte många minuter så hördes det att båda hundarna drev. Räven som tidigare buktat bra inne i planteringen tyckte nog att det blev en hund för mycket. Den gjorde en stor bukt över öppna gärden och sedan blev det stopp. Jag såg på pejlen var och misstänkte att det var vid ett stort odlingsröse. Hundarna har tidigare drivit in räv där.

Nu stod båda hundarna där och skallade för fullt. Ingen av dem verkade vilja bryta, så det var bara att packa ihop och bege sig dit.

Ett gryt i röset

När jag var nästan framme mötte jag Essy. Hon hade förmodligen tröttnat på att ha Algots skall dånande i öronen.

När jag kom fram kom Algot och hälsade och sprang sedan tillbaka till röset. Han stod med huvudet och halva kroppen nere i hålet när jag kom dit. Jag lyfte undan honom och tittade ner. Till min förvåning fick jag se svansen på räven i botten av hålet. Inte konstigt att hundarna stått kvar så länge. I det grunda grytet kände de ju räven väldigt tydligt.

Jag kopplade Algot och klättrade ner från röset. 

Bestämda steg

Nu kom Bengt med Essy i koppel. Jag pekade ut hålet där räven gått in och sa att man ser svansen på räven. Bengt sträckte över kopplet till mig och klättrade upp till hålet. Kikade ner och sedan kom ordern ”LADDA”. Det framgick tydligt att här fanns inte utrymme för någon argumentation, det var bara att lyda. 

Bengt band upp hundarna och jag hämtade bössan. Stoppade två patroner i loppen och avvaktade. Vad tänkte han göra, funderade jag. Ingen grythund har vi och röset kan vi inte riva.

Bengt gick med bestämda steg upp på röset och fram till hålet. Han la sig ner på knä och körde ner hela högra armen i hålet.

Risk för skador

Nu såg jag framför mig en iltransport till närmsta akutsjukhus för att få en söndertuggad hand ihop lappad.

Men inte.

Efter en stunds lirkande och trixande drog han upp räven i bakbenen. Han höll den ut från kroppen och klättrade ner från röset. Av hans lätt roade min förstod jag att mitt ansikte måste sett ut som en fågelholk. Med ett stort hål.

Sedan sa han: Nåå?

Jag stängde bössan och gjorde mig klar åt det håll jag förmodade att räven skulle springa.

Nu återfick räven friheten. Den hann cirka fem meter innan hagelkärven träffade med full kraft.

Ännu ett jaktminne

Räven var död och jag är ytterligare ett oförglömligt rävjaktsminne rikare.

Jag känner ingen annan jägare som gjort vad Bengt gjorde. Jag har sett honom stå och hålla otaliga rävar i bakbenen, men då har de varit döda. Förpassade i det tillståndet av Bengt själv.

Men så är Bengt också en exceptionell jägare. Han har jagat sedan barnsben. Köpte sin första stövare, en schiller, i väldigt unga år. En ras han hållit fast vid. Han har haft många duktiga drivande hundar och många duktiga grythundar. Han är flitigt anlitad sedan många år som domare, både för drivande hundar och grythundar. Det han inte vet om jakt i allmänhet, och rävjakt i synnerhet, är inte värt att veta.

Bengt fyller 80 år i år. Det här får bli ett tackkort för alla fantastiska rävjaktsminnen. 

Kjell Andersson