Gotlands dalripor hade inte spritt sig ut till ön av egen kraft, utan det var Gotlands Jägar­gille som 1932 fick 22 dalripor i gåva av Suvenniemi zoologiska station i Finland.
Fåglarna anlände i god kondi­tion och sattes ut på tre platser: nio stycken i Elinghemsmyr, lika många på Bäls alvar samt fyra vid Vikers i Boge. Det skedde 6 juni.
Frågan var nu om riporna skulle finna trivsel, acklimatisera sig och rent av fortplanta sig på sin nya vistelseort. Ragnar Melin, Visby, rap­porterade utförligt i Svensk Jakt om de gotländska ripornas öden och äventyr.

Ensamma ripor
Åren efter utsättningen iakttogs ensamma ripor eller hela ripkull­ar på flera olika platser. En ripa lär till och med ha blivit skjuten i strid mot fridlysningsbestämmelserna.
”Av misstag eller med avsikt må vara osagt”, skrev Ragnar Melin.
Ännu i mars 1939 och i augusti samma år hade tre–fyra brun­spräckliga fåglar, som troddes vara ripor, setts på Tomaseheden. Det var emellertid den sista av de ganska fåtaliga riprapporterna. De främmande fåglarna betraktades därefter som försvunna och avför­des från faunan i Jägargillets års­berättelser.
Hoppets låga flammade dock upp temporärt 13 år efter utsätt­ningen, när Ragnar Melin i Svensk Jakt kunde rapportera om två rip­hönor med kycklingar. Det var Villy Sandström och Arvid Lyth­ Möjner, som i mitten av juli månad 1945 först sett en riphöna med åtta kycklingar i kanten av Västersmyr i Boge och fyra dagar senare en rip­höna med fyra kycklingar vid ka­nalen genom Gane Vikmyr. Båda fyndorterna belägna mellan utsättningsplatserna i Boge och Bäl.
Ragnar Melin skrev att fynden ingav vissa förhoppningar, men trots dessa tappra försök att föra släktet vidare lyckades dock dal­riporna aldrig få varaktigt fotfäste på Gotland.