Tidigare uppfattning om hur gamla kanadagässen kan bli grund­ade sig på ett ringmärkningsma­terial på drygt 4.000 fåglar för vilka kläckningsåret var känt, eftersom de märkts som ungar i olika delar av landet.
Av dessa rapporterades 405 återfunna. Bland dem hade endast 15 nått högre ålder än sju år och den äldsta var 13.

När kanadagässen introducera­des i Västerbottens län 1973–1977 gick det till så att hela kullar med såväl ungar som föräldrafåglar fångades in under ruggningstiden i Blekinge och södra Småland. Fåglarna fraktades sedan med flyg norrut och sattes ut på olika plat­ser, främst i Västerbottens inland. Tanken var att föräldrafåglarna skulle leda ungfåglarna under flyttningen söderut.
På våren viss­te man att de gamla gässen skulle återvända till den plats där de bli­vit fångade. Unggässen däremot skulle söka sig tillbaks till de sjöar och vattendrag i Västerbottens inland, som de präglats på när de lärde sig flyga.

Precis så fungerade det också. Sammanlagt frisläpptes och ringmärktes 880 kanadagäss un­der denna period, vilket resulte­rade i omkring 120 återfynd.
Av de gäss som märkts som ung­ar visar resultaten att rätt många blev åtta–tio år gamla, en del ända upp till 15 år. Tre gäss blev 20 år eller mer och den äldsta 23! Den gåsen ringmärktes som unge i samband med utsättningen i Lillträsket, Norsjö den 6 juli 1974 och sköts den 1 juli 1997, under skyddsjakt får man förmoda.

Föräldrarna skyddar

I motsats till många andra ar­ter är dödligheten hos kanadagäss inte störst under det första levnadsåret. De unga gässen följer då föräldrarna som skyddar och var­nar dem och leder dem i deras näringssök. När ungfåglarna under sitt andra levnadsår ska klara sig på egen hand ökar däremot dödlig­heten markant för att därefter åter sjunka.
Dödlighetstoppen under andra året bekräftar överlevnads­värdet i gässens starka familjesam­manhållning.
Den vanligaste dödsorsaken är jakt.