I stort kan man sammanfatta exkursionen med ordet enkelhet. På flera stationer diskuterades de åtgärder som markägare och skogsbrukare kan göra för att öka den biologiska mångfalden och därmed tillgången på viltbete, utan att mycket arbete krävs och med små ekonomiska effekter på skogen.
Ett genomgående tema var granifieringen. Inte så märkligt, eftersom projektet Viltfoder i samverkan under några år satt 45.000 tallplantor för att öka tillgången på viltfoder och därmed minska skadorna på produktionsskogen.

Granen ett hot
Kjell Mohlin från länsstyrelsen i Jönköping sparade inte på krutet när han pratade om trädslagen som ingår i begreppet RASE, det vill säga rönn, asp, sälg och ek.
– Det stora hotet mot RASE är gran. Granskogarna blir slutna viltimpediment där inget ljus tränger ner och där det som växer inte är tillräckligt för att föda en ekorre. Det är dags för skogsbruket att visa att man vill göra något åt denna dominerande granifiering. När gran sätts också på utpräglade tallmarker är det som att måla trähuset med plastfärg, det vill säga ett högriskprojekt.
Kalle Thulin från Skogsstyrelsen informerade om resultatet av viltbetesinventeringen som genomförts i Götaland. Också han talade om vikten att sätta rätt trädslag på rätt marker. Han betonade också planering i samband med avverkning och återbeskogning, för att kunna utnyttja de möjligheter som ges, bland annat i kantzonerna mellan olika bestånd.

Rådjur och tall
Förre jaktvårdskonsulenten Stig Johansson, som är engagerad i projektet, tog älgen i försvar. Han kopplade ihop viljan att plantera tall med rävskabb och följande rådjursexplosion.
– Innan rävskabben var cirka 30 procent av alla plantor som sattes i Jönköpings län tall. Efter rådjursexplosionen var den siffran nere i fem procent. Jag menar att sambandet är tydligt, och att älgen får alldeles för stor skuld när det sägs att det inte längre går att föryngra med tall, sa Stig Johansson.
Han resonerade också om hur viktigt sommarbetet var för älgen. Vintern är en svältperiod då en älg tappar cirka 20 procent av sin vikt.
– För en älgko som väger 400 kilo innebär det en viktminskning på 80 kilo. På våren ska den kon sätta två kalvar. Under några korta sommarmånader ska hon producera mjölk till dem, äta ikapp de tappade kilona och när hösten kommer ska hon förhoppningsvis befruktas med två nya kalvar. Det är klart att det sådant djur behöver foder av bästa kvalitet, sa Stig Johansson.

Vilt och kultur
På den avslutande stationen fick exkursionsdeltagarna ta del av det fantastiska arbete som några jägare med Sören Svanström i spetsen, gjort för att återställa miljön vid ett ödetorp. Där har man huggit bort granen, gynnat löv, sått viltåkrar, planterat salix, satt upp holkar och gett utrymme för bärande träd som apel och körsbär.
Jaktvårdskonsulent Elias Turesson pratade här om de viltvårdande åtgärder som gjorts, och om hur många sådana möjliga objekt det finns i de småländska skogarna.
Från länsstyrelsen konstaterade man att arbetet som lagts ner vid ödetorpet är ett utmärkt exempel på när viltvård och kulturvård går hand i hand.