Enligt Jordbruksverkets föreskrifter om operativa ingrepp samt om skyldigheter för djurhållare och för personal inom djurens hälso- och sjukvård, tillåts veterinärer avlägsna sporrar på hundar utan veterinärmedicinsk indikation. Nya föreskrifter träder i kraft den 1 januari 2014. Då blir det förbjudet att avlägsna sporrar i förebyggande syfte, alltså även för att minska risken för att sporrarna fastnar och slits av exempelvis i samband med jakt.
Även om ingreppet är ett operativt ingrepp, och sådana får som huvudregel inte ske utan att det finns veterinärmedicinska skäl för det, har man i vissa sammanhang valt att tillåta operationer utan veterinärmedicinska skäl, exempelvis då ett förenklat handhavande eller djurskyddsfaktorer har talat för det.

Undantag

Sporrar har tidigare utgjort ett sådant undantag, men plockas nu alltså bort från listan med hänvisning till att det saknas vetenskapligt stöd för att sporrar skulle vara särskilt utsatta för skador, skriver Svenska Kennelklubben i ett pressmeddelande.
I och med att de nya föreskrifterna träder i kraft den 1 januari 2014 blir det alltså förbjudet att avlägsna sporrar i förebyggande syfte. Inför en operation måste veterinär hädanefter konstatera att sporrarna bör opereras bort av medicinska skäl.

Förebyggande

SKK ställer sig inte bakom de nya föreskrifterna som förbjuder veterinärer att operera bort sporrar i förebyggande syfte. I remissvaret till Jordbruksverket pekar SKK på riskerna för att löst hängande sporrar kommer leda till skador och därmed djurskyddsproblem. Att sporrar istället ska tas bort på vuxna hundar, som då dessutom utsatts för en skada till följd av dessa, är rimligen ett större ingrepp än att ta bort sporrarna på unga valpar, innan hunden hunnit skadat sig. Kennelklubben betonar också att borttagandet av sporrar inte har med exteriöra aspekter att göra utan är en rent förebyggande åtgärd.

Svårt att visa

Att det är svårt att i skadestatistik eller vetenskapliga artiklar visa på skador av kvarvarande sporrar menar SKK inte är så konstigt. En del av skadorna är troligen inte av den art att de föranleder veterinärbesök, eller veterinärbesök som kommer upp i en kostnad så att de blir föremål för en försäkringsskada. Det är inte heller sannolikt att man i eventuell statistik fångar upp att det är sporrarna som gett upphov till den aktuella skadan/behandlingen.