Kikaren ska med, kepan ska på, stövlarna också och tjocktröjan så klart. I bilen går munnen i ett, det är tusen frågor om vad vi får skjuta och inte skjuta. Själv tänker jag att kan den här lilla mannen sitta still i fem minuter och vara tyst i en minut så får jag vara nöjd.
Vi köper självklart lite godis och dricka på vägen till passet och även hunden Figo gör oss sällskap.
Efter 20 minuter är vi framme, klockan är tjugo i sju och vi travar i väg. Det är några hundra meter att gå och när vi närmar oss passet så studsar ett par fältharar i väg framför oss, dock är Hugo fullt upptagen med att fixa till kikaren och pladdra på om allt som en 8-åring har i huvudet om jakt och mer därtill.
Jag får påminna honom om att nu får han försöka smygprata om vi ska få se något djur överhuvudtaget.
– Jag ska försöka men det är så svårt, säger en ganska uppskruvad och ivrig pojke.

Skjuta leopard?

Väl vid passet så klättrar vi upp och sätter oss till rätta. Godis, dricka och kaffe kommer fram och frågorna fortsätter bubbla ur Hugo:
– Om det kommer en sån där leopard, får vi skjuta då?
Jag svarar att det finns inga leoparder i Sverige.
– Men jag menar en sån där med tofsar på öronen, du vet en sån där stor kattliknande med prickar på.
Du menar ett lodjur, nej säger jag, det är inte jakt på dem nu.
Nästa fråga kommer direkt:
– Vad får vi skjuta?
Jag svarar räv, grävling och råbock.
Kikaren kommer upp och spaning pågår. Vid passet så ser man rätt långt, det är en stor äng och en havreåker och framför oss, cirka 120 meter bort, finns en stor såt.
Fälthararna är tillbaka och får Hugo bestämma så ska genast ett skott avfyras så att vi får åka hem och äta hare.
Jag får än en gång påminna honom vad man får skjuta på för vilt.
– Men det skulle vara så kul om vi skjuter i väg ett skott!

Måste vara räv

Det har gått en timma och det är alldeles för lång tid för en 8-åring att sitta still, så vi ska ta en liten promenad på innan mörkret kommer.
Väl nere på marken så konstaterar Hugo att det finns harspår, harskit, rådjursspår, älgspår och rävhål (rävlya). Efter tio minuters bensträckare så ska vi avsluta jakten på passet, klockan är nu strax efter 20.
Uppe i tornet ser Hugo direkt en orange sak som rör på sig och den har fyra ben, därför att den kryper fram och han försäkrar att den inte studsar fram.
– Det måste vara en räv, kolla själv i kikaren, säger han med en lurig blick.
Jag förstår att Hugo vill att det ska vara en räv så att vi får skjuta ett skott, men att det i själva verket är fältharen som kryper runt och äter på ängen.

Nervös och vild

Rastlösheten är påtaglig, så jag tar fram två fågelpipor, som jag kallar dem. Det är lockpipor på fågel, rena drömmen för en 8-åring att sitta och blåsa i en stund.
Nu börjar mörkret komma och jag säger att om en kvart så åker vi hem.
Jag berättar för Hugo att när jag var här sist vid den här tiden, så kom ett rådjur och två älgar fram till passet.
Just som jag sagt dessa ord, så skuttar tre rådjur ut från såten.
En vild och nervös Hugo viskar:
– Nu måste du skjuta, skjut, skjut!
Allt jag kan få fram i denna stund är tyst, tyst, tyst, sitt still, sitt still! Tornstegen vibrerar rejält av upphetsningen och jag konstaterar snabbt att ett av djuren är en bock och talar om det för Hugo.
Han sitter med fingrarna i öronen (han har fått klara instruktioner innan jakten, vi glömde hörselskydden) stirrar rakt fram på djuren och darrar som ett asplöv av spänning.

Skottet går

Som pappa och jägare så njuter jag några sekunder av situationen och fokuserar sedan på djuren för att få ett bra tag om bocken.
Det tar någon minut innan den står där helt stilla med bredsidan till och fritt skjutfält. Skottet går och bocken faller.
Upphetsningen av skottet är totalt fantastisk! Hugo skriker rakt ut:
– Vilket skott!
– Den ligger ner!
– Vi måste sticka dit!
På väg fram till bocken säger han:
– Jag darrar än, titta på mina ben, det var så spännande.
Jag tänker för mig själv, vilken historia han får med sig till skolan i morgon och vilken härlig upplevelse det var för mig som förälder.

Tobias Lindqvist, Falun