Är det verkligen rätt att våra politikers rädsla för att hamna i EU-domstolen gör att enskilda individer på landsbygden i Sverige hamnar i kläm under tiden denna cirkusliknande föreställning pågår? Och är det verkligen rätt att våra folkvalda lägger ansvaret på tjänstemän på ett statligt verk för att lösa frågan?
Motverkar man inte genom agerandet art- och habitatdirektivets kanske viktigaste punkt?

”Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.”

Kort sagt. Är det verkligen klokt att det är tjänstemän och inte våra politiker som styr frågan? För faktum är ju att det politiska inflytandet inom Naturvårdsverket i princip är noll, förutom de regleringsbrev som går ut från regeringen och miljöministern.

Kostnader mot intäkter

Företagare och människor som ska leva med vargen runt stugknuten är nog kanske egentligen inte så rädda för att få ökade kostnader. Man är nog mer rädd för att förlora sina intäkter. Dessutom så måste man väl ändå säga att livskvalitet och personliga intressen är några av de största livsintäkter vi människor har?
Saker som får oss att må bra och trivas med livet måste väl ändå i ett större perspektiv vara en av de största investeringar eller bevarandeåtgärder ett samhälle ägna sig åt? Utöver detta tillkommer givetvis kronor och ören. Med pengar handlar vi konsumtionsvaror.
Vargen i sig kanske inte är ett enskilt isolerat problem. Jobb, vård, omsorg, skola och kommunikationer försvinner allt mer från landsbygden. Friheten att vistas i skog och mark är för många det som håller en kvar.
Visst, vargen hindrar ju ingen från att vara i naturen. Men vi kommer inte ifrån att allt fler upplever vargens närvaro som ytterligare ett bekymmer i en många gånger redan problemfylld vardag. Och det är betydligt lättare att lägga skuld på något som finns i sin närhet än på onåbara politikers flathet i andra tyngre frågor som direkt påverkar ens liv.

Värden att värna

Vargen upplevs som sagt många gånger som ytterligare ett hot. Och var väljer man då att lägga fokus? På en onåbar politiker eller tjänsteman i Stockholm eller på en varg som tagit ens får, renar eller jakthunden? Och i det läget, är det så märkligt att tjuvjakt existerar och sannolikt kommer öka?
Landsbygdsbors generationsvis ärvda livsvärden ligger ofta djupt nedpackade i ryggsäcken. Från politikernas håll börjar det bli hög tid att fatta beslut. Är inte dessa livsvärden också värda att värna?

Väntan på acceptans

En varg sägs vara skygg av naturen, men som de flesta andra viltarter så är den också nyfiken. Den märks inte minst på de senaste årens unga vargar som irrat sig in i städer och byar.
Dessa vargar gör väl knappast heller att acceptansen ökar. Snarare tvärtom. En varg som får ett dagis att stänga är nämligen inte speciellt bra PR för gråben.
Nu tänker knappast en varg i reklamtermer och det är ju inte heller vargens fel att den är varg. En varg gör det en varg gör. Just för att den är varg. Men skulle inte det vara en god acceptansskapande åtgärd om beslut kunde fattas närmare de som drabbas?
Man läser ofta på värnarsidor att rädsla för varg är helt obefogad. Men när är en rädsla egentligen det? Rädslor måste väl tas på allvar om människor känner sig otrygga i sin vardag? Är inte det samhällets plikt att ta till sig det och göra något åt det?
Kärleken till vargen ökar helt enkelt med avståndet till den. Det visar de flesta forskarrapporter med all tydlighet. Det är ju i och för sig inte så konstigt. Det som är konstigt är att man från politikers och tjänstemäns håll verkar sitta still i båten och hoppas på att ”folket i busken” ska vänja sig.

Ogenomtänkt

Att acceptans för varg ska komma med tiden hos människor som är uppväxta med exempelvis jakt med löshund, renskötsel, fäbodbruk eller med fårnäring, kanske sedan många generationer, känns är ju lika ogenomtänkt som att försöka gräva en grop med en matsked i en djup vattenpöl.
Var felet ligger kan vi diskutera på Facebook och andra sociala medier hur länge som helst. Vem som får lida för konsekvensen av vår havererade vargpolitik råder det mindre tvivel om. Det kommer vargen att få göra tillsammans med människor i glesbygd som försöker få ihop sin vardag.
Hur än frågan kommer hanteras i framtiden så kan vi alla vara ganska säkra på en sak: Inget bevarandeprojekt blir framgångsrikt om inte de människor som ska dela livsrum med den skyddade arten accepterar arten i fråga – det vill säga lokal acceptans.

Mikael Jägare