Vi som skrivit dokumentet har utgått från att Sverige är medlem i EU och därmed måste följa EU-s art- och habitatdirektivs avtalstext. Direktivet beskriver våra vilda arters bevarande, men även hur hänsyn ska tas till människor och deras näringar. Vi menar att denna viktiga aspekt i direktivet ofta ”negligeras” av ansvariga tjänstemän och politiker.

Brukardokumentet hävdar att vi idag har gynnsam bevarandestatus på varg och att vi mycket väl kan hävda det redan vid en population om 100–120 vargar. Gynnsam bevarandestatus är en förutsättning för att Sverige ska kunna förvalta vargstammen genom jakt och är därför ett mycket viktigt ställningstagande.

Inget genetiskt krav i art- och habitatdirektivet
I art- och habitatdirektivets avtalstext finns inget som beskriver särskild genetiska krav för våra arter. Men i direktivets riktlinjer finns en rekommendation om att det bör vandra in en (1) obesläktad individ per generation i populationen. Då ökar inte inavelgraden. Denna rekommendation uppfyller vi med den invandring vi haft. Vi anser vidare att vargarna i Sverige och Norge är en del av den stora ryska vargstammen vilket gör att vi med råge kan hävda att populationen har fler än 500 reproducerande individer vilket är ett krav framfört av vissa genetiker.

Brukardokumentet beskriver de enorma kostnader en obegränsad vargstam innebär för våra gröna näringar men även för skattebetalarna. Vi menar att det är ytterst viktigt för våra politiker att förstå vad det är för insatser och umbäranden landsbygdsbefolkningen måste göra, förstår man inte detta kan man heller inte förstå den frustration många drabbade känner i dag.  

Dokumentet tar även upp illegal avlivning av varg. Vi menar att detta ofrånkomligen blir resultatet när drabbade människor känner att beslut tas över deras huvuden och att den demokratiska möjligheten att påverka hur många vargar man ska ha inte finns kvar.

Det är djup olyckligt då människor känner att man inte kan lita på politiker och tjänstemän på olika myndigheter. Vi menar därför att man tydligt skall deklarera sina förvaltningsmål i den förvaltningsplan som ska tas fram. Gynnsam bevarandestatus är en miniminivå vi måste ha för att uppfylla art- och habitdirektivets avtalstext. Men sedan måste man även sätta en övre gräns för hur många vargar vi skall ha. Gör man inte det, infinner sig direkt en osäkerhet om att det kan finnas en dold agenda där myndigheterna driver upp stammarna till högre nivåer än vad som är nödvändigt. Vi menar därför att förvaltningsmålet bör sättas i spannet 100 – 180 vargar. Då uppfyller vi de krav som ställs i direktivet och samtidigt behöver vi inte skada landsbygdens befolkning och dess näringar orimligt mycket.

Erfarna vargforskare
I veckan presenterade några av våra mest erfarna vargforskare sin syn på läget genom ett brev till bland annat Naturvårdsverket. Deras uttalande synkroniserar till mångt och mycket med vad vi hävdar i brukardokumentet om att vi idag har gynnsam bevarandestatus. Men vi menar att de avviker på några mycket viktiga punkter. Forskarna uppger i sitt brev att minsta livskraftiga population (MVP) är 100. Det är enligt vår analys av refererad litteratur och simuleringarna felaktigt. Det korrekta MVP-värdet bör sökas i intervallet 40–60 vargar vilket med en säkerhetsfaktor om cirka 2 ger en gynnsam referenspopulation, ett golv om 100 – 120 vargar.

Den säkerhetsmarginal forskarna uppnår vid ett golv om 270 vargar saknar stöd i såväl direktivet som i de rekommenderade riktlinjerna. Samtidigt väljer forskarna vid den angivna nivån att inte ta hänsyn till människor och näringar på det sätt direktivet tydligt deklarerar som absolut nödvändigt.
Karl Hedin, Jesper Jönsson, Anders Runnérus, Roger Engstrand, Thomas Ekberg, Kjell Lennartsson

Jägareförbundet: En enad syn för en förändrad rovdjurspolitik

De stora rovdjuren medför i delar av Sverige avsevärda problem för lokalbefolkningen. Problemen överstiger den nivå som rimligen kan tolereras. Behovet av en tydlig och målinriktad rovdjurspolitik som tar hänsyn till regionala förhållanden är stort.

Speciellt gäller detta i områden som hyser varg. Jägareförbundet anser att dagens rovdjursstammar sedan länge har nått gynnsam bevarande status och därför ska förvaltas nationellt och regionallt. Vargstammen ska begränsas till maximalt 150 djur i Sverige. De socioekonomiska faktorerna ska vara i fokus vid förvaltningen.

Jägareförbundet har länge arbetat för att få till stånd en bättre politik och delar av detta arbete har gett resultat, exempelvis förändringar i paragraf 28, en början till en regionaliserad rovdjurspolitik och sårbarhetsanalyser som grund till hur många rovdjur vi behöver ha. Vi är givetvis inte nöjda med detta och välkomnar därför alla seriösa initiativ för att få tillstånd en hållbar lösning som tar hänsyn till de människor som drabbas.

Ett sådant exempel är dokumentet ”Legal och lokal acceptans” författat av Roger Engstrand, Karl Hedin, Jesper Jönsson, Kjell Lennartsson, Thomas Ekberg och Anders Runnérus

Delar krav på åtgärder
I huvudsak delar vi författarnas beskrivningar och krav på åtgärder.
Vår grundsyn som uttrycks i vår rovdjurspolicy sammanfaller väl med författarnas syn på hur förvaltningen av våra rovdjur, inkluderat vargen ska genomföras.

”Rovdjurens numerär och utbredning ska balanseras genom jakt så att det samlade rovdjurstrycket regionalt blir acceptabelt för lokalbefolkningen, viltvården och den nordiska jakttraditionen.”
Björn Sprängare           
Ordförande Svenska Jägareförbundet
Torbjörn Lövbom
Ordförande Jägareförbundets rovdjursråd

Även SKK ställer sig bakom 

Kennelklubben anser att dagens rovdjursstammar sedan länge har nått gynnsam bevarande status och därför ska förvaltas nationellt och regionalt.

Kennelklubben har ställt sig bakom riksdagens beslut om ett maximalt antal om 210 vargar i Sverige. Idag finns det siffror som talar för att denna nivå kan vara i högsta laget men SKK avvaktar med sitt ställningstagande tills mera definitiva fakta finns presenterat. De socioekonomiska faktorerna ska vara i fokus vid förvaltningen.

Kennelklubben har länge arbetat för att få till stånd en bättre politik och har i detta arbete samarbetat med andra organisationer som gett ett visst resultat exempelvis förändringar i § 28, en början till en regionaliserad rovdjurspolitik och sårbarhetsanalyser som grund för hur många rovdjur vi ska ha. Vi är givetvis inte nöjda med detta och välkomnar därför alla seriösa initiativ för att få tillstånd en hållbar lösning som tar hänsyn till de människor som drabbas.

Ett sådant exempel är dokumentet ” Legal och lokal acceptans” författat av Roger Engstrand, Karl Hedin, Jesper Jönsson, Kjell Lennartsson, Thomas Ekberg och Anders Runnérus.

I huvudsak delar vi författarnas beskrivningar och krav på åtgärder.
Vår grundsyn som uttrycks i vår rovdjurspolicy sammanfaller väl med författarnas syn på hur förvaltningen av våra rovdjur, inkluderat vargen ska genomföras.

”Rovdjurens numerär och utbredning ska balanseras genom jakt så att det samlade rovdjurstrycket regionalt blir acceptabelt för lokalbefolkningen, viltvården och den nordiska jakttraditionen.”
Nils Erik Åhmansson           
Ordförande  
Ulf Uddman
VD