Redovisningen är ett första steg i att ta fram underlag för att räkna ut referensvärden för gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen.

Resultaten i sårbarhetsanalysen ger inte svaret på hur många vargar Sverige ska ha. Det är viktigt att betona att resultaten är framtagna utan att inkludera genetiska förutsättningar. Idag är inaveln i vargstammen ett problem och det behövs ett stort genetiskt utbyte med andra vargpopulationer för att komma till rätta med inavelsproblematiken, säger Ruona Burman viltsamordnare på Naturvårdsverket, i ett pressmeddelande.

EU:s riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå säger att en gynnsam bevarandestatus för en art ska ligga över den nivå som utgör minsta livskraftiga population för arten. Det är därför viktigt att definiera minsta livskraftiga population.

Sårbarhetsanalysen är ett första steg i det Naturvårdsverkets fortsatta arbete med att ta fram underlag för att definiera referensvärde för gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen, säger Ruona Burman.

Nu finns en juridisk grund

I analysen tas alltså ingen hänsyn till den vacklande genetiken i vargstammen. Däremot beaktar den så kallade katastrofscenarier. Till exempel svårtarade sjukdomsutbrott bland vargarna. Om det inte togs hänsyn till detta i sårbarhetsanalysen skulle miniminivån för landets vargstam vara 40 djur.

Jägareförbundet har under en lång tid stridit för att få till en sårbarhetsanalys för varg.

Nu finns en juridisk grund. Det krävs minst 100 vargar i Skandinavien, förutsatt att gentikproblemen är lösta. Nu är det upp till de svenska politikerna att bestämma om vargstammens storlek, säger Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig för Jägareförbundet.

På senare år har genetiken förbättrats i vargstammen. Nu hoppas vi på fortsatt bättring, helst med hjälp av naturlig invandring eller i andra hand på något annat sätt, säger Torbjörn Lövbom, ordförande i Jägareförbundets Rovdjursråd. 
 

Fakta sårbarhetsanalys

För att ta fram vad gynnsam bevarandestatus egentligen är tittar man på en arts minsta livskraftiga population. Det gör forskarna genom sårbarhetsanalyser, det vill säga risken för en arts utdöende om 100 år.

EU:s riktlinjer, som antogs 2008, följer att gynnsam bevarandestatus för en art ska ligga över den nivå som utgör minsta livskraftiga population för arten. Det är därför viktigt att definiera minsta livskraftiga population. Om det finns detaljerad kunskap om arten i fråga är det enligt Riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå lämpligt att genomföra sårbarhetsanalyser för att ta fram minsta livskraftiga population.

Sårbarhetsanalyser ska även göras för björn järv och lodjur i Sverige. De uppdragen ska redovisas 15 januari 2013.

Så stor ska vargstammen vara enligt EU

Av de riktlinjer som EU-kommissionen antog 2008 (Riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå) framgår att referensvärdet för populationsstorlek (hur stor till exempel vargstammen ska vara) ska utgöra summan av följande kriterier:

1) Populationen ska vara minst så stor som den var vid tidpunkten av direktivets ikraftträdande.

2) Populationen ska vara som minst lika stor (men gärna mycket större) än minsta livskraftiga population (MVP), definierat genom IUCN :s (International Union for Conservation of Nature) kriterium E (en utdöenderisk baserad på en kvantitativ sårbarhetsanalys med mindre än 10 % utdöenderisk över 100 år) eller kriterium D (antalet könsmogna individer).