På den tiden drev min fru och jag en backrestaurang i Åre så det kändes inte rätt att skaffa hund med tanke på tiden som inte fanns.

Vid en ålder av 59 år tog jag, tillsammans med vår son, jägarexamen och ett nytt intresse startade. Jag har en tendens att bli lätt fanatisk då jag börjar med något nytt. Läser till exempel alltid Svensk Jakt från pärm till pärm och gräver ner mig i allt jag hittar på nätet.

Lånade hund

Frågade en kompis i Mörsil om jag kunde få följa med och jaga med hans finnspets Ila?

– Du kan få låna henne, sa han.

På den vägen blev det.

Jag lånade Ila först en dag, sen två och sen en vecka – och lyckades faktiskt skjuta några tjädrar.

Både jag och min fru blev förtjusta i hunden. Tack Micke!

I den vevan sålde vi vårt företag och det blev dags att skaffa hund.

Nobs och finne

Fick höra talas om Björn Karlsson i Vilhelmina. Han har kennel för finnspets och norrbottenspets och det hade ”råkat” bli en korsning.

På 1980-talet arrangerade jag ridturer på islandshästar. Det blev många resor till Island för att köpa hästar. På första resan och på väg till den första hästuppfödaren, frågade jag guiden om färgen på hästen vi skulle testa.

Han tittade på mej och sa:

– En bra häst har ingen färg.

Funktion före färg

Korsning, ras och färg spelade med andra ord ingen roll för mej. Jag har inga sådana fördomar. Jag vill bara ha en bra hund.

Björn och jag fann varandra tidigt. Vi talar samma språk vad gäller djurhållning. Förvånansvärt likt hästhållning faktiskt, även om hunden är smartare.

Det blev en tik och min fru gav henne namnet Kajsa.

Själv hade jag tänkt mer åt Blixta, Kuta, Axa-hållet, men…ja, ni fattar.

Jag hade all tid i världen och spenderade varje dag med Kajsa i skogen och på fjället. Det blev mycket dressyr och spårning.

Det året var det ont om fågel. Men gott om älg, så det jagade hon allt oftare.

Det har blivit många dagar i skogen. Foto: Privat

Erbjuden att jaga älg

Jag berättade för min kompis Mattias om situationen.

– Det är bra det, då kan du komma som hundförare hos mej första dagarna på älgjakten.

– Nää, tror inte det. Det är ju en trädskällare jag har skaffat.

Grubblade mycket på det där. En fågel och en mård hade det blivit för Kajsa så här långt.

Vad är det värsta som kan hända, tänkte jag.

Så blev det och första dagens första såt sköt Mattias en kalv för henne.

På den vägen är det.

Stor jaktlust

Hon är sex år gammal nu och det har skjutits grävlingar, mårdar, fåglar och älgar för henne. Det händer alltid något då jag släpper henne.

Men i mitt jaktlag var det en viss ovilja mot att jag skulle få gå med Kajsa.

”Hon är ju röd”, ”är hon inte lite liten”, ”hon skäller bara fågel”, ”vad kan du om hundar”…

Man kan säga att det tog ett tag innan jag fick jaga fullt ut med henne.

Hon skäller ofta fågel under älgjakten, men nuförtiden räcker det att jag går in och säger åt henne att släppa.

Gärna en korsning

Så upptäckte jag att förvånansvärt ofta satt fågeln kvar. Som att den inte blev rädd då jag aviserat min ankomst.

Numera smyger jag inte på fågel som Kajsa skäller. Tvärt om, jag skäller som en hund och viftar med armarna. Visst tar dom till vingarna ibland. Det gör dom då man smyger också, men ofta sitter dom kvar och jag kan avsluta med hagelpipan.

Det blir ståndskall på älg ibland, men först efter att älgen sprungit av sig lite och då blir det spännande för mig.

Annars är det mest passkyttarna som skjuter för henne eftersom hon skäller då hon driver. Det är den största glädjen.

Blir det någonmer hund för mej kommer jag köpa den av Björn Karlsson i Vilhelmina.

Gärna en korsning.

Häromdagen sköt jag en fin tjur på gångstånd för Kajsa. Det blev hennes 30:e älg.

En bra hund har ingen färg.

Bobbo Nordenskiöld