Sabrina Dressel. Foto: Susanna Bergström, SLU

När viltpopulationer, markanvändning och klimat förändras skapas nya utmaningar för viltförvaltningen. 2012 infördes en adaptiv och ekosystembaserad älgförvaltningsmodell i Sverige, där tyngdpunkten ligger på förmågan att anpassa sig efter just detta.

– För att en adaptiv förvaltning ska fungera framgångsrikt krävs att människorna som utgör förvaltningen har bästa förutsättningar att hantera de utmaningar som uppstår, säger Sabrina Dressel, doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, institutionen för vilt, fisk och miljö.

Hon har tillsammans med forskarkollegor från SLU, Umeå universitet och Lunds universitet undersökt förvaltarnas egna upplevelser av anpassningsförmåga.

Olika nivåer

Inom älgförvaltningen sker målsättning och planering av åtgärder på flera olika nivåer. I Sverige finns 144 olika älgförvaltningsområden som alla ska omfatta en älgstam. I varje älgförvaltningsområde finns en älgförvaltningsgrupp med representanter från jägare och markägare, i norr tillsätter även rennäringen en jägarrepresentant. Älgförvaltningsgruppen sätter upp förvaltningsplaner med målsättningar när det gäller älgstammens storlek och acceptabla betesskador. Inom varje älgförvaltningsområde finns flera frivilliga sammanslutningar av lokala jakträttsinnehavare, dessa kallas älgskötselområden.

Även älgskötselområdena gör egna planer där de sätter mål och föreslår åtgärder. Det är sedan länsstyrelsen i varje län som fastställer planerna från både älgförvaltningsgruppen och älgskötselområdena.

Tillit och rättvisa

Attitydundersökningen, som skickades ut till Sveriges älgförvaltningsgrupper och älgskötselområden, visar att de som känner tillit till förvaltningsnivån ovan, uppfattar systemet som rättvist och gynnas av samverkan med lokala aktörer i högre grad ansåg att de också hade förmåga att anpassa sig till nya utmaningar.

– Vår forskning visar hur viktigt det är med goda relationer mellan olika förvaltningsnivåer för att kunna hantera viltförvaltningens utmaningar, säger Sabrina Dressel.

Forskningen har gjorts som en del i projektet GOVERNANCE, med stöd från Naturvårdsverket och Svenska Jägareförbundet.