– När jag släppte Jorm så gjorde han direkt en större sökrunda så jag satte mig och väntade. Det tog inte så lång stund innan det blev upptag och ståndskall cirka två kilometer bort, berättar Viktor.

Älgen gick dock loss innan Viktor hann fatta några beslut men kom åt hans håll och passerade på 600 meter. Efter sex kilometer blev det stopp.

– Ja, det var bara att börja gå. Älgen stod ganska nära en väg så jag kunde gå på den en bit. Precis när jag skulle lämna vägen och smyga in på ståndskall­et gick det loss igen. Jag hörde dock hur djuret gick i vatten och förstod att det var ett ensamt djur. Efter bara 200 meter så blev det stopp igen och jag gjorde en ny ansmygning. Men älgen drog direkt.

Verkade hopplöst

I det här läget lade sig Viktor ner i blåbärs­riset och funderade. Det verkade lite hopplöst att komma nära den här älgen. Men bäst som han låg där så hörde han att det blivit stopp igen.

– Tredje gången gillt. Jag började smyga igen. Sakta, sakta. Här var det mer snö och jag såg att det var riktigt stora spår. Det gjorde ju att jag blev ännu mer vaksam.

– Hunden stod och skällde i en skogsdunge vid en myr endast 50 meter bort och jag höll dungen under noga uppsikt. Så såg jag en liten rörelse i ögonvrån och där stod älgtjuren i myrkanten.

Viktor fick ett perfekt läge och skottet gick. Den stora tjuren gick bara tio meter innan den lade sig i myrkanten.

Trofén mätte 346,8 poäng och blev den största som mättes in i Västerbotten under 2018 och den näst största i hela Sverige.

– Det blev ingen mer älg den här hösten och i januari så blev min hund tragiskt nog påkörd. Men det blev ett fint sista älgminne av Jorm.

Malou Kjellsson