Det är lodjursjaktens andra dag. Termometern visar minus tio grader och det är gott om snö. En snörik vinter där det talas om rekord på sina håll. Väl på plats på jaktmarken vid Umeälvens dalgång strax norr om Vännäs i Västerbotten, undrar Kristoffer Vännberg om jag har några snöskor. Han förklarar att snöskor är bättre än mina skogsskidor i den här branta och snåriga terrängen.

Hundarna Viggo och Clint, far och son av rasen american foxhound, ger tydliga signaler om att de vill komma loss och få jaga. Och strax ska de få chansen.

American foxhound använder både synen och hörseln under jakt, tar kalla slag och kan gå tysta som spetsar till lodjurets daglega, enligt Kristoffer Vännberg. Foto: Lars-Henrik Andersson

Förkärlek till rovdjur

– Jag valde american foxhound för deras snabbhet och förkärlek till rovdjur. Jag gillar deras arbetssätt då de inte går som en typisk stövare med nosen i backen. De använder både synen och hörseln under jakt, tar kalla slag och kan gå tysta som spetsar till lodjurets daglega, berättar Kristoffer Vännberg.

Till en början går färden längs ett skoterspår som ringlar sig upp mot berget. Vid dess fot blir det napp – där finns både spår och spillning efter ett lodjur som markerat revir och spåren går upp mot det branta berget där passarna står beredda.

Lodjuret överraskar

Kristoffer släpper den äldre hunden som försvinner under de snötyngda granarna. Efter en stund kommer han upp på skoterspåret en bit bort. Kristoffer visar honom på spåret igen. Efter någon minut händer mycket på en och samma gång – men lite för snabbt för fotograf och jägare.

Vi ser konturerna av ett djur som är på väg mot oss efter skoterspåret. Är det Viggo som kommer nu igen – djuret verkar vara lika stort som en hund.

Lodjuret kom springande i full fart och tog sedan ett språng in i granskogen och försvann. Foto: Lars-Henrik Andersson

Nej, det visar sig vara lodjuret. En stor individ, som kommer i full fart så snön yr runt de runda tassarna. Ett mäktigt djur, som ändå rör sig så som ett kattdjur ska göra: smidigt, graciöst och snabbt. Vi blir överrumplade. Lodjuret låg alltså alldeles i närheten. Kristoffer står med unghunden Clint i koppel – men bössan är nerpackad i hölsterryggsäcken.

Ett hagelhåll bort tvärstannar djuret. Tittar med sina kattögon rakt på oss, kastar och försvinner ner i granskogen.

Lodjuret kom i pass för snabbt och Viggo gav inga skall som kunnat förvarna oss om att lodjuret var på väg. Förmodligen hade lodjuret gjort någon listig manöver vid daglegan som Viggo inte lyckades reda ut på en gång.

Sjungande drev

Clint vaknar till liv och ylar och drar i kopplet. Han får komma loss och strax sjunger drevet under berget. Det går rakt mot passarna. Men inget skott bryter tystnaden.

Drevet går ner mot vägen, passerar ett hus och en barnfamilj som är ute och går får se lodjuret passera vägen med Clint och Viggo sättande efter.

Drevet fortsätter ner mot älven, över densamma och upp på norra sidan Umeälven. Där springer katten in bland sommarstugor och lador och efter ett tag tvingas vi konstatera att lodjuret drog det längsta strået. Vi har pulsat efter drevet i våra snöskor och Clint, som nu driver ensam, har hamnat rejält på efterkälken. Viggo är kopplad sedan tidigare.

”Det var nog mitt livs chans att få skjuta ett lodjur.”

– Oj, vad nära det var, säger Daniel Eriksson när vi summerar jakten.

Lodjuret kom i pass inom hagelhåll men precis när Daniel skulle skjuta hade det kastat bakom en gran.

– Det var nog mitt livs chans att få skjuta ett lodjur, suckar han efter jakten.

Eller som Kristoffer Vännberg uttryckte det med glimten i ögat:

– Han kommer inte att kunna sova i natt. Han kommer att ligga och älta den där situationen.

Kristoffer meddelar passkyttarna att lodjuret lämnat såten. Foto: Lars-Henrik Andersson

Lurade jägarna

Nästa dag görs ett nytt försök, då lodjursspår hittas inte långt från en foderautomat för rådjur. Där hade ett lodjur haft en framgångsrik jakt och släpat med sig ett rådjur över en större väg ner mot Umeälven.

Där släpptes Viggo, men drevet drog iväg och buktade inte inom jaktområdet.

Några dagar senare avblåstes lodjursjakten 2018 i Västerbotten. Kvoten var fylld.

Det här året fick, liksom i år, 16 lodjur fällas i länet. Sex stycken i de fyra fjällkommunerna och tio i länets övriga kommuner.

– När det är så få djur som får skjutas går det fort tills kvoten är fylld. Det gör att det blir stressigt för många jägare, man vill hinna jaga och skjuta ett lodjur innan jakten blir avlyst, säger Kristoffer Vännberg.

Den branta älvdalen erbjuder fina pass. Foto: Lars-Henrik Andersson

Tre tips för lodjursjakten

• Försäkra dig om att ringen är tät. Det är det allra viktigaste. Allt för många jakter blir pannkaka när man märker att det inte finns något lodjur i ringen man tänkt jaga. Ett lodjur hinner långt på en natt.

• Var uppmärksam under hela jakten. Plötsligt kan lodjuret stå framför dig och du har bössan på axeln och stirrar ner på pejlen. Ett lodjur kan få ett mycket stort försprång om man jagar i djup snö.

• Välj rätt pass. Många gånger kommer lodjur i typiska rävpassager, till exempel bäckdrag och upptrampade spår, men ibland kan de lika gärna gå över öppna ytor. Och ställ alltid en passkytt på inspåret. Studera lodjurens passager under vintern, de används ofta även under jakt.