– Det var ett bergsgryt. Jag gav aldrig upp, men när vi fick fram Svante kom tårarna, berättar ägaren Robert Jonsson i värmländska Gåsborn.
Söndagsmorgonen i september började som så många andra för Svante och Robert Jonsson. Den 4-årige smålandsstövaren sökte ut fint och efter en stund kom upptaget. Svante har ett stort rävintresse och Robert Jonsson var snart säker på att hunden fått en räv på fötter.
– Det buktade en tre, fyra gånger och jag hann tänka att det var en bra räv, berättar Robert.

Kortvarig lycka
Men lyckan blev kortvarig. Efter en kvart går räven i gryt, och Robert misstänkte direkt att Svante följt efter ner i mörkret.
– Det blev konstiga signaler på gps:en, säger Robert.
Han försökte så snabbt som möjligt ta sig till hunden, och på några hundra meters avstånd hörde han hur Svante skällde. 
Det lät som ett ståndskall men ändå annorlunda. 
Det var dovt och hetsigt, och med tecken på att allt inte står rätt till. 
När Robert kom fram insåg han snabbt att Svante satt fast i berget.

Rev ner stenar
– Jag tror att han rev ner stenar bakom sig som täckte utgången. Jag hörde hur stressad han var där inne, berättar Robert.
Grytet är en sprickbildning i ett massivt bergsparti. En skreva rätt in i berget. Stora, tunga hyperitblock lutar sig mot varandra över ingången, där Svante skällde bakom sten och jord.
Hunden befann sig då uppskattningsvis fem till sex meter in i berget men Robert hade ingen chans att nå Svante.
– Jag började ringa runt till folk. Jag sa till dem att ta med er allt ni har, spadar, spett och annat som kan behövas, berättar Robert.

Räddningsaktion
Klockan var då 10 på söndagsmorgonen. En intensiv och svår räddningsaktion inleds och som kommer att pågå i över ett dygn. Ett tjugotal personer engageras och det borras, bänds och vinschas block och stenar under hela söndagen.
Under en period är räddningstjänsten i Filipstad på plats för att försöka hjälpa till.
– Men de avbröt efter en stund. Det ansågs för farligt med risk för personskador, säger Robert.
Räddningstjänstens bedömning var säkert helt korrekt. Över grytet låg ett mindre berg av stenblock och jordmassor. Sprickbildningar gör det möjligt att plocka stenblock för stenblock, men samtidigt är risken för ras och klämskador stor. 

Hävstång
Flera av stenarna var dessutom för stora för att flytta med hävstång och handkraft.
– Jag hade koll på Svante hela tiden. Han gnydde där inne, men det verkade inte var någon större fara med honom. Jag hörde att han kunde flytta sig, säger Robert.
Robert och hans kamrater försökte allt och lite till. Många är vana grytjägare och där man inte kunde flytta stora stenblock försökte man istället gräva runt eller under stenarna för att nå Svante.
– De kan gräva, de som jagar i gryt vet att man kan försöka på olika sätt, men vi lyckades inte. Vi kom aldrig fram till Svante, säger Robert.

Avbröt grävandet
Sent på söndagskvällen tvingades man avbryta grävandet. 
– Jag kände mig helt handlingsförlamad. Jag hörde Svante, men jag kunde inte göra något mer, säger Robert.
Klockan 21.30 var alla utpumpade. Stenhögen som rullats ner för berget vittnade om ett massivt arbete men nu tvingades man ge upp. Det var svårt att jobba i mörkret och alla behövde vila.
Robert Jonsson lyckades också få sig några timmars sömn.
– Halv sex på morgonen var jag tillbaka, och jag fick direkt kontakt med Svante. Då kändes det bra, säger Robert.

Avloppskamera
Nu hade larmet också nått sociala medier och Roberts telefon ringde ideligen. Det började ramla in nya människor med starka armar och andra idéer.  Bland annat kompletterades utrustningen med en kamera som normalt används för att undersöka avloppsledningar.
– Då kunde vi se att det låg en stor sten framför utgången ur grytet. Vi hade försökt gräva oss under den men vi insåg snart att det var omöjligt, berättar Robert.
Det positiva var att man fick veta exakt var Svante fanns. 

Grävmaskin anländer
– Jag insåg att det inte kommer att gå med handkraft. Vi kanske skulle ha lyckats nå fram men tiden var emot oss. Vi skulle aldrig nå Svante i tid, säger Robert.
Smålandsstövaren Svante har då varit instängd i över ett dygn och trots att hjälpen strömmar till så räcker det inte. 
Nytt hopp tänds när en grävmaskinsfirma i Filipstad ställer upp. Vägen fram är eländig och svår, men med hjälp av motorsågar och en rutinerad förare står snart grävmaskinen under berget. Klockan har nu närmat sig 17.00 på måndag eftermiddag.
Grävmaskinisten får först gräva väg uppför sluttningen och sen bygga en liten platå för maskinen. Balanserande på sten och jordmassor kan maskinisten börja en försiktig räddningsinsats.

Rasrisk
– Risken för ras fanns hela tiden. I värsta fall kunde Svante klämmas ihjäl, säger Robert.
Försiktigt flyttas sten för sten. Man gräver runt ingången till grytet, och efter någon timme återstår bara mindre stenar.
– Vi kunde flytta dem för hand, och när vi fick bort en 20 kilo tung sten kom vi rakt in i gången. Jag lyste in i gången och då såg jag Svante en meter in, säger Robert.
Lyckan var fullständig när Svante till slut räddades. Efter 35 timmar i berget kröp han ut och rakt upp i husses famn. Tårarna rann och alla som jobbat för att rädda Svante jublade.
Det var ett ögonblick av total lycka.

Gav aldrig upp
– Jag gav aldrig upp, men visst fanns det stunder när jag tvivlade på att vi skulle lyckas, erkänner Robert.
Svante verkar ha tagit det dryga dygnet i berget bra. En liten skrapskada på ena benet är allt.
– Han var otroligt pinknödig när han kom ut. Trött, törstig och hungrig förstås, men när han vilat några dagar var han som vanligt igen, säger Robert.
Nu väntar ett kalas för alla som hjälpte till att rädda Svante, och sen följer en höst med nya rävjakter. Tyvärr kan det bli fler besök i rävgryt.
– Det var inte första gången som Svante gått i gryt. Förut har det alltid gått bra, nu kan jag bara hoppas att han lärde sig något, säger Robert Jonsson.
Boo Westlund