– Utan beteendebevis för att hundar har ett värmesinne når vi inte fram till de vetenskapliga tidskrifterna, utan artiklar får vi inga forskningspengar, utan pengar kan jag inte anställa folk, utan duktiga medarbetare blir det inga data som bevisar hundars värmesinne. Ett typiskt fall av moment 22, säger professor Ronald Kröger, Lunds universitet.

hund Kevin som startade funderingarna kring hundens nos som möjlig värmesensor. Foto: Marie Gadolin" src="https://svenskjakt.se/wp-content/uploads/converted_files/20036/20036-contentimage-1.jpeg" alt="Professor Ronald Kröger, Lund och hans hund Kevin som startade funderingarna kring hundens nos som möjlig värmesensor. Foto: Marie Gadolin" width="300" height="450" />Han har forskat kring ögats funktioner under hela sitt yrkesverksamma liv. Det var den egna hunden, golden retrievern Kevin, som fick honom att börja fundera kring hundens nosspegel som möjlig värmesensor.
– Det var han som startade alltihop för ett par år sedan. Han rörde vid min hand med sin kalla nos och då kom tanken att en kall kroppsdel är potentiellt känslig för värme.
Sedan dess har Ronald Kröger utformat och utfört olika försök, för att pröva sin hypotes.
– Det är ett helt obearbetat forskningsämne och vi har fått utveckla våra egna metoder, säger han.

Värmekamera
Rovdjur som hundar och vargar har kall nos, medan växtätande däggdjur har varm nos. En vaken, frisk hund har en kall, fuktig nostryffel medan en hund som sover har en varm, torr nos. Med hjälp av en värmekamera har Ronald Kröger kunnat visa att hundens nosspegel till och med är kallare än den omgivande miljön i normal rumstemperatur, ända ner till +15 grader. +0,4 är den kallaste temperatur han noterat hos en hundnos.
– Hundens kylsystem för hjärnan kan eventuellt även kyla nosspegeln, men hjärnan har prioritet, har Ronald Kröger kunnat konstatera.

Han tränar nu hundar i labbmiljö att markera värme. När hunden markerar rätt (varmt, 35-40 grader) får den en belöning, markerar den fel (rumstemperatur) blir det ingen belöning.
Filmade försök har också gjorts i ett ridhus, där en person får gömma sig bakom en av två skärmar som släpper igenom värme och hunden ska markera var personen finns. Två stora fläktar som blåser en kraftig vind från hunden mot skärmarna ska säkerställa att hunden inte får vittring av personen.
– Men vi ska också göra försök med en dunk fylld med varmvatten i stället för en person, för att vara säkra på att hunden till exempel inte kan höra något ljud.

Ronald Krögers teori går ut på att hunden använder sig av sitt värmesinne, när den inte känner vittring, till exempel på grund av fel vindriktning. Då ”scannar” den omgivningen med sin nosspegel genom att röra den snabbt i sidled. Det kan jämföras med när den drar in vittring och bara nosvingarna rör sig.
– Det är nog rätt ofta värmesinnet som är aktiverat, tror han.
Hunden har, liksom till exempel varg och räv, en nos med hudveck som stänger näsan för insyn. Till skillnad från människan och flera andra däggdjursarter.
– Det är förbluffande likt ormars groporgan för värmekänning, säger professor Kröger.

Viktigast för jakthundar
Vi skulle kunna ha nytta av kunskap om hundens värmesinne på olika sätt, anser han. Bara att öka vår förståelse för hundens beteende, vad den markerar, är intressant. Det kan också leda till förbättrade träningsmetoder, inte minst för jakthundar.
Ronald Kröger tror att värmesinnet är viktigast och mest användbart för just jakthundar, därför vill han gärna komma i kontakt med jakthundsägare och använda deras hundar i sina försök.
En hundförare han samarbetar med, som tidigare har haft extremt skickliga spårhundar (schäfrar), har nu skaffat en jaktlabradorvalp som från start ska tränas i att markera värme. Ett försök som professor Kröger ser mycket fram emot att få följa.
– Om man har det här värmesinnet i åtanke öppnar sig många nya aspekter och möjligheter, kanske kan det användas i diagnostiska sammanhang. Men vi måste först bevisa att det finns och få fram mätbara data.

Finansiering
Det är här finansiering kommer in. Utan pengar ingen forskning. Ronald Kröger har fått bidrag från Svenska Kennelklubbens forskningsfond. Han har kunnat köpa en värmekamera som kostade 200 000 kronor, men mycket av utrustningen som hans grupp använder i sina försök har fått improviseras fram.
Helst av allt vill han kunna anställa en doktorand och förhoppningsvis ska han få tillåtelse av universitetet att gå ut och söka privat finansiering.
– Privata pengar skulle kunna bryta den onda cirkel vi riskerar att hamna i, säger han.