Den 10 december 2013 röstade riksdagen igenom propositionen ”En hållbar rovdjurspolitik”. En av de viktigaste punkterna var att ytterligare steg skulle tas för att regionalisera ansvaret för rovdjursförvaltningen.
I propositionen stod det att ”viltförvaltningsdelegationen skulle pröva frågor om godkännande av förslag till miniminivåer för förekomsten av björn och lodjur samt inriktningen för förekomsten av varg och järv i länet.”
I propositionen stod även att viltförvaltningsdelegationerna skulle besluta om de övergripande riktlinjerna för viltförvaltningen, för licens- och skyddsjakt inom länet och för bidrag och ersättningar enligt viltskadeförordningen.
Syftet med viltförvaltningsdelegationerna var att uppnå acceptans för rovdjuren och åstadkomma ett reellt regionalt ansvar och lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen.

Delegationernas roll

– Nu finns möjligheter till en balanserad förvaltning av rovdjuren som tar hänsyn både till rovdjuren och till de människor och verksamheter som påverkas. En förvaltning som fokuserar på effekter, inte antal, sa Maria Ågren, generaldirektör för Naturvårdsverket, i pressmeddelandet.
Den 15 april skickade Naturvårdsverket ut ett nytt pressmeddelande. Den här gången löd rubriken ”Så genomförs viltpolitiken”. Här punktade Naturvårdsverket särskilt upp viltförvaltningedelegationens roll. ”Viltförvaltningsdelegationerna ska också pröva frågor om av förvaltningsplaner för länet samt förslag till miniminivåer för länets rovdjursstammar”, skrev verket.
Därefter började varje enskild länsstyrelses arbete med att tillsammans med viltförvaltningsdelegationerna ta fram lokala golv för bland annat varg och lodjur.

Ett hårt arbete

Att ha viltförvaltingsdelegation knuten till varje länsstyrelsen skulle ge medborgarna större inflytande över viltvården. I delegationen sitter politiker och representanter för olika intressegrupper, organisationer och myndigheter. Ordförande är landshövdingen. Arbetet regleras av en förordning och mandatperioden för en ledamot är fyra år.
– Internt har vi ett aktivt och konstruktivt arbete där vi tar beslut med en väldigt bred majoritet, så jag är mycket nöjd. Speciellt med tanke på att vi har haft svåra förutsättningar och en snäv tidsplan, rapporterar Värmlands landshövding Kenneth Johansson, som även är ordförande i det Mellansvenska rovdjursförvaltningsområdet.

Miljonkostnad

I de flesta län har man cirka fem möten och några utbildningsdagar per år. Vid varje möte arvoderas cirka 1.000 kronor per delegat (14) samt förlorad arbetsinkomst och mileersättning. Dessutom får delegaterna 500 kronor per utbildningsdag. Det blir en kostnad på cirka 25.000 kronor per möte.
Den sammanlagda kostnaden för rovdjurstäta Mellansverige blir till exempel cirka en miljon kronor.
Men redan kort efter att arbetet med de lokala golven för rovdjur var färdigt stod det klart att Naturvårdsverket inte hade någon ambition att följa länsstyrelsernas förslag.

”Skadar förtroendet”

Åtta landshövdingar från det mellersta rovdjursförvaltningsområdet skickade den 27 oktober en skrivelse till den nytillträdda regeringen. I brevet kunde man bland annat att läsa: ”Länsstyrelserna i mellersta rovdjursförvaltningsområdet står inför en situation som riskerar att allvarligt skada förtroendet för rovdjurspolitiken och de förvaltande myndigheterna.”
Landshövdingarna fortsatte: ”Samverkansrådet menar att miniminivåerna i respektive län ska utgå från länets förutsättningar att på lång sikt hysa den aktuella arten. Det är inte rimligt att den idag aktuella rovdjursförekomsten ska låsa fast förvaltningen för lång tid framåt. Det är bättre att den förekomst som är långsiktigt hållbar vägleder förvaltningen.”

Körde över länsstyrelserna

Tre dagar senare, den 30 oktober, står det helt klart att Naturvårdsverket kör över länsstyrelserna och deras viltförvaltningsdelegationer fullständigt när det gäller golven för vargstammen.
I ett beslut, som inte går att överklaga, öppnar Naturvårdsverket för vargjakt. Samtidigt kör de över delegationernas förslag till golv och permanenterar samtidigt att de län som idag har flest vargar kommer att ha det även i fortsättningen. I Värmland höjs till exemplet det föreslagna golvet från sju till elva föryngringar.

Kenneth Johansson.

– Det är klart att Naturvårdsverkets beslut störde oss, det är det. Men vi ska göra en utvärdering både i Värmland och i samverkansområdet. Nu måste vi finna oss i detta och jobba för att få igenom våra förslag nästa år. Jag tycker att vi har visat att vi är mogna att förvalta viltet lokalt, säger Kenneth Johansson.

Endast tre län i Mellansverige fick beslut om ett golv som överensstämmer med det de själva kommit fram till – Dalarna, Gävleborg och Västmanland, vilket möttes av skarp kritik.

Lodjuren kvar

Men än återstod golven för lodjuren. Lodjur är inte alls en lika het fråga som vargen – och här har länsstyrelsernas arbete med att ta fram de länvisa golven förmodligen varit lite enklare. Men även här kör Naturvårdsverket över viltförvaltningsdelegationerna fullständigt.
Den 8 december kom Naturvårdsverkets beslut. För Västra Götaland innebär det att delegationens golv om 12 föryngringar sänks till att bli 7 föryngringar. I Gävleborg innebär verkets överkörning att önskemålet om 6 loföryngringar istället blir 13.
Faktum är att Naturvårdsverket inte i ett enda fall gått på de mellansvenska länsstyrelsernas linje. För i precis varje län i Mellansverige beslutar Naturvårdsverket om ett annat golv än det viltförvaltningsdelegationerna föreslagit.

Onödigt arbete?

Många frågar sig nu: Varför skulle 25 viltförvaltningsdelegationer arbeta med att ta fram miniminivåer för lodjur och varg om Naturvårdsverket ändå inte lyssnade till dem?
Totalt har de 8 mellansvenska viltförvaltningsdelegationerna föreslagit 16 golv för lodjur och varg.
I två fall har Naturvårdsverket följt förslagen.