Bland de cirka 40 deltagarna märktes representanter för jägare och markägare i älgförvaltningsgrupperna 8 och 9, handläggare av viltfrågor från länsstyrelsen i Västra Götaland, LRF, skogsägare, Södra och representanter för älgskötselområden.

Några områden söder om Borås med stora skador på skogen utgjorde exkursionsmålen. Dialog om hur skador kan förebyggas skedde på de olika ställena. Föredragningarna både ute i fält och inomhus leddes av Jonas Bergquist och Ronny Fihn från Skogsstyrelsen och Johan Frisk från Södra Skogsägarna. 

Balans 

Biotoperna där skogsbruk bedrivs påverkas av många faktorer som geologi, klimat och förekomst av olika trädslag. I många områden är det alltför mycket monokultur, mest av gran. Tillgången på begärliga trädslag för klövviltet, framför allt vårtbjörk, rönn, asp, sälg och ek samt under vintern tall, är viktigt. 

Här spelar ekonomin för skogsägaren stor roll och detta är en svår balans att uppnå. Genom den nya älgförvaltningen har man satt fokus på balansen mellan tillgången på foder och sammansättningen av klövviltstammarna. Det gäller inte bara älgen utan i hög grad rådjurspopulationerna och i vissa delar även kron- och dovvilt. 

Just en sådan här dag där man möts och diskuterar, samt inte minst skaffar sig nödvändig kunskap, är ett bra steg för ökad samverkan mellan berörda intressenter. 

Betestryck

I våra trakter är det mest mindre markägare som ofta också är jägare. De accepterar i regel att det förekommer ett visst betestryck. 

För att på sikt få lönsam ekonomi är det viktigt att rätt trädslag tillåts på lämplig biotop. Många menar att det idag på vissa marker planteras fel trädslag (gran) på marker där det borde växa tall. Om fler hade tall på lämpliga ställen skulle inte trycket bli så hårt på de få platser där trädslaget idag förekommer.

En viktig synpunkt är att skogsägarna hjälper till med foderskapande åtgärder. Viltet måste ju ha mat och finns den inte på något ställe så blir trycket hårt på den produktiva skogsarealen. Viltet är, liksom skogen, en resurs som måste vårdas. 

Lennart Appelqvist