Riksdagen beslutade den 10 december 2013 om förvaltning av stora rovdjur samt att besluten om rovdjuren skulle flyttas till länsstyrelserna. En dryg månad senare är licensjakten på varg stoppad av förvaltningsrätten i Stockholm och samma domstol har prövat skyddsjakten på stora rovdjur.

Det råder inga som helst tvivel om att det är domstolarna i Stockholm som har frågorna om jakt på stora rovdjur i sina händer. För berörda landsbygdsbor i till exempel Torsby, Äppelbo, Nora och Edsbyn innebär det en personlig katastrof när de inte längre kan jaga med lös hund – och heller inte kan påverka sin situation.

Saknas kurage?
Det var just de här människorna som riksdagsbeslutet om stora rovdjur vände sig mot. Kort sammanfattat lovade beslutet att berörda människor skulle vara med och påverka sin situation, höga rovdjurskoncentrationer skulle minskas och licens- och skyddsjakt var centrala delar i förvaltningen.

Hur verkligheten förhåller sig just nu, det vet alla berörda. Därför är det märkligt att inte någon högt uppsatt politiker har kurage nog att självmant ställa sig upp och säga ifrån. För det är faktiskt inte riktigt klokt att vi inte har licensjakt på varg i det här landet – trots att det finns två riksdagsbeslut om jakt på varg.

Några C-röster har visserligen viskat sitt missnöje i ett par debattartiklar. Men i det stora hela håller den svenska politikertoppen klaffen.

Varför är de så tysta?
Vad beror då tystnaden på? Jag vet inte, men några tänkbara argument listar jag här:
• Landsbygden genererar för få röster för att rovdjursfrågan ska vara något att bråka mer om?
• Politikerna är fega och gillar inte att synas i offentliga sammanhang när de blivit överkörda av sitt eget rättssystem?
• Politikerna har gett upp. Det går inte att få till förvaltande jakt av varg?
• Domstolarnas beslut var väntade och den nya rovdjurspolitiken var bara ett spel för galleriet – för att gjuta olja på vattnet för en högljudd landsbygd?

Vi kräver svar
Om något eller några av dessa fyra argument för politikernas tystnad överensstämmer med sanningen, det vet inte jag. Det naturliga vore att ansvariga politiker själva tog bladen från munnen och berättade hur de upplever situationen som uppstått.
Om de inte träder fram själva är det min och din uppgift att släpa fram dem i ljuset och avkräva dem svar. 

Min första fråga till dem är: Är ni nöjda nu – eller beror tystanden på en feg och lågmäld tupp i halsen?