Björnen är givetvis inte hotad. Det har den inte varit sedan 1 augusti 1981, då den allmänna jakten ersattes av licensjakt. Innan dess var björnen ett misskött vilt i ­liten stam, men reglerad avskjutning fick utvecklingen att ­vända. Mest berodde dock framgången på att ansvaret och omtanken för björnstammen förankrades lokalt.
Historiskt sett har det aldrig funnits så mycket björn som nu. För att söka en motsvarighet får vi gå ända till­baka till Gustaf Schröders dagar.
Rödlistningen av björn kastar därför ett löjets skimmer över Artdatabanken och sänker trovärdigheten i de så kallade hotlistorna.
För vem upprättas de?
Vad fyller de för funktion?

Hare på rödlistan?
Något krystat förklaras att om en viltart minskar – även om minskningen sker från en hög nivå – så kan den hamna på rödlistan.
Ska det tolkas som att rödräv, skogsfågel och hare ska hissas upp och ner i listverket mellan sorktopparna?
Tala om meningslös naturvårdsbyråkrati. Viltstammar är aldrig stabila. De varierar ständigt inom sina givna ramar.
När dessa rader skrivs, i början av maj, har jag nyss ­pratat med Mikael Jonsson, ordförande i Mausjaurs skogssameby, som gladdes åt att ha sett de första renkalvarna.
De föds ungefär samtidigt som björnarna lämnar idet och utgör en lättåtkomlig proteinkälla. De senaste åren har Mausjaurs sameby haft kalvförluster på 25–30 procent. Ungefär så ser det ut i de flesta skogssamebyar.
För att minska kalvförlusterna har därför länsstyrelsen i Norrbotten beslutat att försöka minska björnstammen något. En högst medveten åtgärd.
Därför är det egentligen inte björnen som satts på rödlistan. Det är verkligheten som hamnat där, och det är bra mycket värre.

TRÄFF!
Att EU:s nya gårdsstöd skapar kantzoner åt fältviltet i jordbruks­landskapet.

BOM!
Att landsbygds­ministern ännu inte förmått ändra paragraf 3 i rennäringsförordningen.