Beaglen Julle är fyra år och bor hos familjen Wold-Bremer strax utanför Lidköping i Västergötland. Han leker i trädgården, bråkar med familjens yngre hund och skäller på förbipasserande, som vilken ung, lycklig hanhund som helst.

Men Julle har en speciell historia, som husse Karl-Mikael Bremer är glad att kunna berätta. Han har nämligen bara haft hunden i ett drygt halvår, och resan till Skaraborgsbygden har inte varit rak eller enkel.

Tre år på hundstall

Julle, eller Guille, som han hette från början, föddes på Gran Canaria 2013. Han köptes av en förmögen familj men vid sex månaders ålder placerades han av oklar anledning på ett hundstall. Där fick han vara i nästan tre år, med kortare turer tillbaka till familjen.

– En svensk tjej sommarjobbade på hundstallet och tyckte synd om honom, han var ju en jakthund. Hon köpte loss honom och tog med honom till Sverige, säger Karl-Mikael Bremer.

Här hamnade han i ett jourhem, eftersom svenskan skänkte honom till ett djurhem för omplacering. Där tyckte man inte om jakt och Julle placerades i familj efter familj där man inte jagade. Tre misslyckade försök fick han genomleva.

– Jag vet inte riktigt varför han inte fick stanna hos någon av dem, säger Karl-Mikael.

Fick till sist prova

Karl-Mikael hittade Julle på nätet och lämnade in en intresseansökan. Han fick först nobben eftersom han är jägare. Men till sist blev han erbjuden att få prova, trots att han var tydlig med att hunden skulle få jaga.

När Julle kom med bil från Sundsvall till Lidköping var han försiktig och undflyende, han gick med låg svansföring i motsats till beaglens normala ”flaggan i topp”.
– Sådan var han i två veckor. Under den tiden höjde vi aldrig rösten mot någon av hundarna. Men jag märkte att han blev jätteglad när jag tog fram kopplet. Så vi gick massor av promenader tillsammans, berättar Karl-Mikael.

Fullt drev

Det var tidig höst när Julle anlände och strax var det jaktsäsong. Jaktlaget var skeptiskt.

– Men min svärfar Sture sa att nu tar vi med Julle ut!
Det var en fin höstdag och det tog tre minuter innan Julle hade fullt drev.

– Han var som radiostyrd och drev i 20 minuter innan han självmant kom tillbaka.
Karl-Mikael Bremer fortsatte att släppa hunden, parallellt med ledarskapsövningar och grundläggande dressyr.

– I december sköt jag den första dovhjorten för honom. Sedan dess har det blivit ytterligare sju vilt fällda, dov och rådjur, säger Karl-Mikael stolt.

Spontan återgång

Han berättar att Julle är mycket spårnoga och trots att han är storväxt driver hunden inte snabbare än sju kilometer i timmen. När han ligger ute på sök återvänder han med jämna mellanrum och stryker tätt förbi sin nyvunna husse.

– Om jag skulle önska något så kunde han vara lite tätare i skallet. Men han nyanserar fint.
Nu ser Karl-Mikael Bremer fram emot nästa jaktsäsong med tillförsikt. Under tiden fortsätter arbetet med Julles lydningsträning, övningar i problemlösning och långa turer i skogen med spårlina på. Och så det viktigaste av allt – mycket kärlek!