– Tidigare licensjakt stoppades i domstol efter frågetecken om förenligheten om förenligheten med EU:s art- och habitatdirektiv, som Sverige är bundet att följa. EU-kommissionens ärende mot Sverige i vargfrågan pågår fortfarande. När regeringen ändå la fram en proposition som öppnade upp för ny licensjakt var man rimligen medveten om att den vilade på skakig juridisk grund och med all sannolikhet skulle komma att överklagas, vilket nu också gjorts. För mig är det knappast ett argument för att inskränka möjligheten att överklaga myndighetsbeslut, något som de flesta ser som en självklar del i en rättsstat i många andra frågor.

Vad är viktigast för dig och ditt parti: Att det går bedriva löshundsjakt i hela landet eller att det finns en stark vargstam med höga, lokala vargkoncentrationer?
– Höga, lokala vargkoncentrationer är inte något självändamål, men däremot är vi inte beredda att offra en långsiktigt livskraftig vargstam, även om det på sina håll försvårar möjligheten till löshundsjakt.

Hur många vargar vill ditt parti ha i landet innan vargstammen tål beståndsreglerande jakt? Vänligen hänvisa inte till någon forskare här utan kom med ditt partis ståndpunkt.
– Mitt partis ståndpunkt är att vargstammen ska uppnå gynnsam bevarandestatus innan beståndsreglerande jakt är aktuell, men hur många vargar det innebär är en vetenskaplig fråga och inte en politisk, för vargen såväl som alla de andra arter för vilka Naturvårdsverket tar fram siffror för gynnsam bevarandestatus för.

Vargdebatten är mer infekterad än någonsin. Debatten präglas av polarisering, högt tonläge och till och med dödshot. Vilket ansvar har du och dina politikerkollegor till att det blivit så här – och hur ska vi komma ifrån detta?
– I Vargkommittén såddes ett frö till någon form av samförstånd, där företrädare för helt olika intressen i vargfrågan enades om en gemensam åsiktsförklaring, med såväl att vargen ska ha gynnsam bevarandestatus utifrån vetenskapligt grundade nivåer som att skyddsjakt är nödvändigt och viktigt för att minska skador och öka acceptansen för vargpolitiken. Regeringen valde dock att inte gå vidare med detta, utan la i stället kort därefter fram en rovdjursproposition som i motsats till vargkommitténs förslag lägger fram helt egna värden för gynnsam bevarandestatus, framtagna enligt andra kriterier och annan metodik än vad Naturvårdsverket normalt använder för att ta fram värden för gynnsam bevarandestatus. Därmed sumpade regeringen chansen att bygga vidare på det sköra samförstånd som byggts upp i vargkommittén. Jag tror att det skulle vara en fördel om en ny rovdjurspolitik togs fram, med vargkommitténs arbete som ett viktigt underlag.
– Sen tror jag ärligt att det är svårt att hitta en kompromiss som gör att alla blir nöjda. Ofta i politiken kan man kompromissa: om det finns olika åsikter om hur mycket man ska satsa på till exempel skolan kan man mötas någonstans på halva vägen, men i ja- eller nejfrågor som denna blir det svårare att mötas halvvägs. Antingen har vi en långsiktigt livskraftig vargstam eller inte. En ”halvlivskraftig” vargstam som löper stor risk att dö ut blir i praktiken nästan som att säga att vi inte ska ha någon vargstam alls, bara att det tar ett tag tills den dött ut. Därför tror jag att den mest fruktbara vägen framåt är att utgå från att vi ska ha en långsiktigt livskraftig vargstam utifrån vetenskapligt grundade nivåer, men försöka hitta konstruktiva sätt att hantera vargstammen så att den skapar så lite konflikter som möjligt, och då titta på sådant som förebyggande åtgärder, ersättningar vid skador och skyddsjakt. Men jag har respekt för att det finns andra åsikter i den här frågan, och hoppas att vi alla – politiker eller ej – kan hålla ett respektfullt debattklimat, där hot naturligtvis inte accepteras.