Samarbete för fältviltets skull

Av: Jan Henricson

På den ena gården har viltvård bedrivits i närmare 70 år.

På den andra har arbetet med fältviltets biotoper i ett storskaligt jordbruk precis inletts.

Att framtidens lantbrukare utbildas på den sistnämnda gör satsningen än viktigare.

Arbetet för biologisk mångfald i ett storskaligt jordbruk är viktigt för framtiden. Foto: Sten Christoffersson

Långt ner i Skåne, på fagra Österlen, ligger gårdarna Bollerup och Valterslund alldeles intill varandra. Båda bedriver konventionellt lantbruk med de krav på lönsamhet som det innebär.

Förutom i storlek, Valterslund är på 165 och Bollerup är på 700 hektar, finns två i det här sammanhanget stora skillnader:

På Valterslund har jakten och viltvården varit en självklar del av jordbruket sedan 1940-talet.

På Bollerup har man precis påbörjat arbetet med att skapa biotoper för fältviltet. Bollerup är dessutom ett naturbruksgymnasium med 230 elever, varav ungefär hälften utbildas i växtodling och djurhållning.

– Vi har elever från 63 kommuner. Den som kommer längst ifrån reser från Dalarna. Vad vi lär ut här får alltså spridning över landet, säger Bollerups vd Simon Blixt.

 

Tillsammans med Jägareförbundet har skolan lagt upp en plan för vilka viltvårdssatsningar som ska göras de närmaste åren. En inventering av växt- och djurliv ska genomföras på de platser som är aktuella, för att därigenom få ett bättre underlag.

– Men vi ville inte vänta på inventeringen, utan har satt igång en del åtgärder redan i år, säger Simon Blixt.

De områden som har såtts, eller som är aktuella till höst- och vårbruk finns intill nio märgelgravar, på mark utmed vattendrag samt i en fortsatt utveckling av de blomsterremsor och skalbaggsåsar som anlagts i ett försök som görs för att gynna pollinatörer.

 

När vi gått ner till en av märgelgravarna på skolans marker är det lätt att förstå vilken betydelse sådana miljöer har. I buskarna som omger vattenhålet hörs mesar och finkar. Insekter surrar och i jakten på dem svirrar svalor över vattnet där det simmar gräsänder, vigg och grågäss.

När den yta som såtts med ”Viltmästarens fågelblandning” blommar i ett landskap där vetefälten breder ut sig kommer märgelgraven att få än större betydelse för fältviltet och för många andra arter. Inte så långt bort syns ytterligare en märgelgrav där samma åtgärder har genomförts.

 

Utöver att ta undan mark vid märgelgravarna ska, i samband med att en ridled anläggs, en treradig lähäck med en mängd olika arter planteras.

Häcken sätts för att göra just det som namnet antyder, ge ryttare och flanörer lä i ett blåsigt Skåne, men också för att skapa en miljö som gynnar djurlivet och med växter och en sträckning som passar in i kulturlandskapet.

Simon Blixt började fundera på vad Bollerup kan göra för åtgärder för ökad mångfald i samband med att Jägareförbundet arrangerade ett seminarium om rapphöns i skolans lokaler tidigt i våras.

– Jag blev inspirerad och har efter det diskuterat med jaktlaget och med de ansvariga för lantbruket om vad vi kan göra, säger Simon Blixt som betonar att det för skolans del gäller att skynda långsamt för att nå bästa resultat.

Viltvårdaren Magnus Bengtsson och jaktvårdskonsulent Fredrik Jönsson diskuterar viltvårdsåtgärder med Bollerups naturbruksgymnasiums vd Simon Blixt. Foto: Jan Henricson

Valterslund

Gården Valterslund på totalt 165 hektar brukas i tredje generationen av Magnus Bengtsson. På 155 hektar bedrivs för trakten konventionell odling på sockerbetor, raps och spannmål.

För att bryta av bedrivs också fröodlingar av gräsblandningar för gräsmattor. Magnus Bengtsson testar också att odla för gården nya grödor som majs och stärkelsepotatis som ett sätt att sprida riskerna och för att jämna ut arbetsinsatserna under året.

På Valterslund finns också ett hägn för uppfödning av kronvilt för köttproduktion.

Utöver det görs en mängd viltvårdsåtgärder som beskrivs i artikeln här intill.

Bollerup

Bollerups naturbruksgymnasium, som ligger i Tomelilla kommun, drivs av en stiftelse som bildades genom den tidigare ägaren Tage Ludvig Sylvans testamente i slutet av 1800-talet.

När verksamheten startade 1902 var uppdraget och målsättningen att driva gården i utbildnings- och forskningssyfte. Något som pågår än i dag.

Bollerup som omfattar 700 hektar, varav 500 är odlad mark, drivs av stiftelsen som en friskola med riksintag. Huvudinriktningarna är lantbruk med växtodling och djurhållning samt hästutbildning.

På Bollerup studerar cirka 250 elever. Så gott som samtliga bor på skolans internat.

På Bollerups marker bedriver lantbruksskolan ett fullskaligt lantbruk. Vd Simon Blixt visar den väl arronderade marken på totalt 740 hektar varav 500 är odlad areal. Foto: Jan Henricson

”Vi har elever från 63 kommuner. Den som kommer längst ifrån reser från Dalarna. Vad vi lär ut här får alltså spridning över landet.”

Simon Blixt

Bollerups vd

Just nu har inte viltvårdsremsan någon större betydelse. Men när rapsen är skördad blommar remsan som bäst till nytta för pollinatörer, nyttoinsekter och fältviltet. Foto: Jan Henricson

Vid en första anblick tycks kanske inte de åtgärder som görs tycks så märkvärdiga, det handlar om att avsätta små stycken och remsor på en gård där bara jordbruket omfattar 500 hektar.

– Samtidigt är det en början och ambitionen är att det ska utvecklas. Bollerup är ett konventionellt lantbruk med lika stora krav på avkastning som andra. Det är viktigt att få med sig de ansvariga på tåget, att de har förståelse för varför detta görs, och gärna att de tycker det är en bra idé.

 

Eftersom Bollerup är en skola är naturligtvis avsikten också att inbegripa viltvården i utbildningen. I det ingår en noggrann dokumentation av vad som görs med tanke på kommande kullar elever.

– Därutöver måste vi få eleverna att förstå varför det är viktigt att de lyfter på plogen när de kör intill viltvårdssådden vid märgelgravarna. Om de ser åtgärderna som en naturlig del av brukandet av jorden får det positiva effekter. Man ska komma ihåg att det är de här ungdomarna som ska driva egna gårdar och jobba på andras i framtiden, säger Simon Blixt.

 

Det är något jaktvårdskonsulent Fredrik Jönsson skriver under på. Han är mycket positiv till att en utpräglad växtodlings- och
utbildningsgård som Bollerup för in viltvård på schemat.

– Vi arbetar för att sprida intresset för viltvårdsåtgärder av olika slag bland lantbrukarna. En hel del görs, men mycket mer behövs för att vi ska få variationer som gynnar fältviltet i slättbygderna. Om framtidens jordbrukare får med sig vikten av detta i sin utbildning tror jag att mycket är vunnet.

 

Fredrik Jönsson hyllar dessutom ytterligare en åtgärd som Bollerup planerar tillsammans med två granngårdar, varav Valterslund är den ena.

Längs en gemensam gräns ska en viltvårdsremsa anläggas med tre meter på ömse sida. Ett vinstprojekt för alla, inte minst för fältviltet och en mängd andra arter som här får en bred och lång fristad som ger foder och skydd.

– Vi jägare är bra på att samverka när det gäller till exempel älgförvaltning. Varför kan vi inte på samma sätt samverka om fältviltet? Det som görs här är ett bra exempel på att det går, säger Fredrik Jönsson.

Ansvariga på Bollerup behöver alltså inte åka långt för att hämta inspiration och få goda råd. På Valterslund har Magnus Bengtsson fortsatt
viltvårdsarbetet som inleddes av hans farfar och som tog riktig fart när hans far Lars Bengtsson tog över gården.

 

Denne är förresten fortsatt i farten. Vi möter Lars på grusvägen på väg mot gården, inte långt från en av de tre lähäckar han planterade en gång i tiden och som nu växer frodiga längs 3,5 kilometer av gårdens marker.

Tid att prata har Lars inte, han är på väg för att ta hand om ett trafikskadat rådjur, och vi fortsätter vägen mot Magnus Bengtssons senaste projekt, ytterligare en lähäck.

 

Häcken är nyplanterad, treradig med en mängd olika buskar och träd, längs ett dike där fältviltet har vatten och där det på andra sidan har såtts en viltvårdsremsa som gör sträckningen än mer värdefull.

– Det finns de som undrar varför jag håller på. Jag brukar svara att på de ytor där jag odlar har jag ambitionen att vara minst lika bra som mina kollegor. På samma sätt vill jag producera maximalt av andra värden på det jag tar undan för viltvården och jakten som är mitt stora intresse.

Tidigare har marken på lantbruksskolan brukats ända fram mot märgelgraven. Nu lämnas en cirka tio meter bred remsa där en vilt­foderblandning såtts. Foto: Jan Henricson

”Det finns de som undrar varför jag håller på. Jag brukar svara att på de ytor där jag odlar har jag ambitionen att vara minst lika bra som mina kollegor. På samma sätt vill jag producera maximalt av andra värden på det jag tar undan för viltvården och jakten som är mitt stora intresse.”

Magnus Bengtsson

Valterslund

Magnus Bengtsson vid en av de häckar som hans far Lars Bengtsson anlade på Valterslund. Häckarna ger inte bara lä, mat och skydd. De bildar också viktiga refuger som fältviltet utnyttjar som vandringsleder. Foto: Jan Henricson

På Valterslund finns flera lähäckar som planterats av tidigare brukare. Nu har Magnus Bengtsson också gjort sitt eget avtryck genom att sätta en treradig 600 meter lång häck med bland annat hagtorn, slån, syrén, apel, havtorn, sälg och plommon.

Om några år ser den ut …

… så här. I ett ensartat jordbrukslandskap är häckar av det här slaget otroligt viktiga för viltet. Foto: Jan Henricson

Vi stannar vid en av de välväxta lähäckar som delar de breda fälten på Valterslund. Den sattes på 1990-talet och innehåller buskar som syrén,
rosor, spirea, olvon och oxel. Eftersom den växer under en elledning måste arter som tenderar att sticka iväg på höjden hållas efter.

Lite längre bort finns en stor märgelgrav med täta buskage av sälg och vide. Näktergalar smattrar i oasen som omgärdas av en tolv meter bred remsa där Magnus sått blandningar av blommor och örter, som lockar både insekter och vilt.

– Tolv meter var den tidigare besprutningsgränsen och jag har behållit den. Titta, det finns de som trivs här, säger Magnus och pekar mot två harar på väg från märgelgraven mot lähäcken.

 

Magnus visar gärna sin gård och de åtgärder han gör för viltet för att ge andra lantbrukare inspiration att sätta igång.

– Men jag är inte ensam. Det finns många goda exempel. Jag brukar säga att det viktiga är att göra något. Varje liten åtgärd för fältviltet är värdefull, och samtidigt gynnas insekter och småfåglar. Och det handlar inte bara om gårdarna på slätten, utan man kan göra insatser som betyder mycket även på jordbruksmarken i skogsbygderna.

Vi fortsätter förbi boningshus och ekonomibyggnader och gör ett stopp där Magnus testodlar potatis på en sju hektar stor åker. Vid sidan av den en minst lika stor med spannmål.

Däremellan en fyra meter bred viltvårdsremsa där det bland annat växer vitsenap och övervintrande fodermärgkål som nu blommar.

 

Remsan som sträcker sig från en märgelgrav upp mot vägen fortsätter på andra sidan där den delar ett intensivt blommande rapsfält. Där finns röd- och vitklöver, honungsört, cikoria och rörflen, bland annat.

– Man kan ju tycka att det inte är så stor idé med att ha en viltvårds-remsa i ett blommande rapsfält, men när rapsen är skördad blommar remsan som mest och harar, rapphöns och fasaner, nyttoinsekter och pollinatörer har då någonstans att ta vägen, säger Magnus Bengtsson.

 

Han sticker inte under stol med att det kostar en del, inte minst i arbete, att bedriva jordbruk på det sätt han gör. Men, menar han, det är inte allt för betungande att ta en extra runda med traktorn när ordinarie sysslor är utförda.

– Vi bönder älskar ju att köra våra traktorer och stora maskiner, säger Magnus med ett skratt. Genom att planera åtgärderna noga, till exempel för att få en viltvårdsremsa eller en skalbaggsås längs rätt sträckning i förhållande till den brukade jorden, kan det till och med underlätta.

Magnus Bengtsson tror att han har nytta av sina viltvårdsåtgärder också i jordbruket.

– Jag har inga konkreta bevis, men jag inbillar mig i alla fall att de bidrar till att jag inte behöver spruta så mycket, mot bladlöss till exempel. Där gör jag ju en ekonomisk vinst.

 

Dessutom, menar han, har jakten i sig ett värde. Antingen den arrenderas ut eller om lantbrukaren jagar själv. Han har svårt att förstå de som kräver både och, utan att göra något för det ena.

– Det finns de som inte kan tåla att ett grässtrå bits av eller en pantoffel grävs upp under växtsäsongen, men som samtidigt tycker det är självklart att det ska finnas vilt på marken när hösten kommer. Då är det väl mycket bättre att göra någon liten insats för viltet, att tolerera en del skador, för att veta att viltet trivs på marken, att där finns blommor och insekter och att vi lämnar efter oss något mer än en gård där det i stort sett bara växer sockerbetor, spannmål och potatis.

”Det finns de som inte kan tåla att ett grässtrå bits av eller en pantoffel grävs upp under växtsäsongen, men som samtidigt tycker det är självklart att det ska finnas vilt på marken när hösten kommer. Då är det väl mycket bättre att göra någon liten insats för viltet, att tolerera en del skador, för att veta att viltet trivs på marken, att där finns blommor och insekter och att vi lämnar efter oss något mer än en gård där det i stort sett bara växer sockerbetor, spannmål och potatis.”

Magnus Bengtsson

Viltvårdare

I buskarna vid märgelgraven smattrar näktergalen och filar gulsparven. Ett par gräsänder har just simmat undan och i vårsolen svärmar insekterna. Foto: Jan Henricson

På ena sidan viltvårdsremsan potatis, på den andra spannmål. Bonden Magnus Bengtsson tror att han har nytta av sina viltvårdsåtgärder rent ekonomiskt i lantbruket. ”Nyttoinsekterna gör att jag inte behöver spruta lika mycket som jag skulle behövt annars”, säger han. Foto: Jan Henricson