Novell: En julhistoria

Text: Magnus Eriksson

Illustrationer: Måns Båth

När jag var barn var julen något stort, viktigt och monumentalt. Min mamma letade efter julklappar hela året, och var som regel klar med alla presenter långt före första advent.

Det var nog nödvändigt, för hennes jul var fullständigt hialös. Hon hade en egen julkalender där det noga stod skrivet vad som skulle göras varje dag. Allt illustrerat med hennes egna små fina akvareller.

Hon köpte en halv gris och rimmade sin egen skinka. Av huvudet gjordes sylta, och hon gick till slaktaren och fick spjäll och kotletterna sågade. Bogköttet maldes till färs och allt annat, bringa med mera, maldes till korvsmet. Hon gjorde två olika sorters korv, och av en blandning på fläsk och älglever gjorde hon en himmelsk leverpastej som jag fortfarande minns med stor saknad.

Sedan var det lutfisken, som låg i olika slags bad och förvandlades från något som mest liknade en illaluktande hårdtorkad skurtrasa till en vit dallrig massa som jag aldrig smakade på, något som jag för övrigt fortfarande inte gjort, femtio år senare.

Lägg därtill tio sorters småkakor, saffransbröd, pepparkakor, anisbröd samt det dramatiska vörtbrödet som varje år förorsakade stor vånda och som aldrig blev perfekt, men som var underbart gott.

Hon gjorde cirka fyrtio stora pepparkakshjärtan dekorerade med vit glasyr som delades ut till släkt och vänner.

Vi var fyra barn, hon arbetade heltid som textillärare, hur i herrans namn orkade hon?

Pappa var ansvarig för sillsalladen, samt mumman. Det var det hela. Mamma hade lagt in sillen.

 

Men det hade jag

Vi barn förväntades delta med samma entusiasm i detta väldiga julande, vilket vi till en början gärna gjorde. När jag var 14 år köpte jag julklappar till nästan trettio personer. Varje paket skulle prydas med en vers som på ett listigt sätt skulle antyda vad som fanns inuti.

Men så kom då året 1967 och jag fyllde 16 på hösten. Jag fick ett hagelgevär i födelsedagspresent av pappa. Det var en spansk side-by-side av märket Aya, med vacker gravyr och smäcker kolv.

Ingen i familjen jagade. Min farfar, som bodde uppe i norra Dalarna, var pliktskyldigast med på älgjakt varje år, men hans jagande bestod mest av att han sov ordentligt på passen varje dag och berättade historier på kvällarna. Samt drack en och annan konjak. Någon riktig jaktglöd hade han inte.

Men det hade jag.

Året innan hade jag fått följa med på jakt uppe i norra Dalarna och jag drabbades av den stora passionen.

Jag hade tjatat mig med på harjakter tillsammans med min kamrat och hans pappa hela föregående vinter. Jag lade alla pengar jag hade på att betala bensinpengar till någon av alla de som kom där uppifrån men jobbade i Stockholm och for hem varje helg. Jag hade fått låna en gammal hanbössa som klickade rätt ofta, men nu. En hammerless, kaliber tolv!

Denna höst hade jag inga tankar på jul. Inte klappar, inte någonting annat än jakt.

 

Tillfrisknade mirakulöst

Jag gick första året på gymnasiet och på hemresan efter den första helgen med nya bössan, krockade vi norr om Mora och jag for rakt genom vindrutan och hamnade på sjukhus. Det fanns såklart inte säkerhetsbälte i bilen.

Detta hände i början av november. Jag låg någon vecka på sjukhus och där smidde jag mina planer. Det var när jag såg mig i spegeln första gången efter olyckan som jag fick min idé!

Jag var blå och gredelin i hela ansiktet utom på de delar som doldes av bandage. Både ögonlock och ögonbryn var ihopsydda på vänster öga och näsan liknade en svullen blodig tomat.

Jag kunde inte visa mig för folk, och absolut inte för en viss tjej som jag hade slagits för hela hösten, med minst sagt begränsad framgång, så länge som jag såg ut på detta vis. När jag blev utskriven hycklade jag allt från depression till svår huvudvärk – med andra ord, jag kunde absolut inte gå i skolan!

Det tog cirka två veckor tror jag, innan mamma gav med sig. Så i början av december åkte jag tåg och buss upp till Dalarna för att få vara konvalescent hos farfar fram till jul.

Väl framme tillfrisknade jag mirakulöst och sedan följde en makalös tid.

Min kompis pappa var en gudabenådad jägare. Vi jagade hare varje helg och flera dagar mitt i veckan. När han arbetade, han var ambulanschaufför, vet jag inte men i mitt minne jagade vi nästan varje dag i tre veckors tid.

Den tredje jaktdagen sköt jag min första hare på drev för Butter, som stövaren hette. Tidigare hade jag skjutit bom tre gånger och känslan när haren slog omkull i skottet var obeskrivlig!

Två dagar senare var vi ute och letade harspår, när det plötsligt flög upp en kull ripor. Utan att tänka på saken klämde jag till och fick ner två med första skottet, det andra blev bom.

Gubbarna skällde och bråkade, man skulle inte slösa ammunition på det där viset. När jag gick och hämtade två ripor blev de rätt långa i ansiktet, ty de var ju övertygade om att jag hade bommat.

Skäll fick jag i alla fall, men det rörde mig inte i ryggen. Jag hade skjutit två ripor i flykten. Jag kände mig nästan som Schröder när jag klev runt i skogen med riporna tryggt nerstoppade i ryggsäcken.

På den tiden var det ordentliga vintrar och det var mellan tio och femton grader kallt hela tiden. Mina byten, haren och riporna, hängde jag upp på stallväggen hemma hos farfar och jag ryste av stolthet varje gång jag såg på dem.

Tjädertupp gav respekt

En vecka senare hängde det två nya harar där och en jättelik tjädertupp!

Den hade egendomligt nog kommit gående rakt på mig när jag stod på pass.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att när jag sköt hade jag inte en aning om vad det var för en jättefågel som kom, eller om den överhuvudtaget var lovlig. Jag tror faktiskt att den inte var det, men på den tiden var det ingen som brydde sig om sådant.

”Gubbarna skällde och bråkade, man skulle inte slösa ammunition på det där viset. När jag gick och hämtade två ripor blev de rätt långa i ansiktet.”

Tuppen skaffade mig en viss respekt hos gubbarna, ty det var en ordentlig fågel, något helt annat än de löjliga små riporna, som nästan var som trastar i jämförelse med den väldiga tuppen.

Tuppen var så vacker, så vacker med sitt grönskimrande bröst och sin ståtliga gula kroknäbb.

Två dagar senare skrämde jag upp en tjäderkull och två hönor satte sig inom synhåll. Nu hade jag blivit lite varmare i kläderna så jag siktade högt på den som satt längst bort och omedelbart efter skottet vred jag om och lyckades klämma till just som den andra slängde sig ut från kvisten. Jag fick bägge!

Det var verkligen en underbar tid. Det var kallt och det snöade någon centimeter då och då, så vi hade fin spårsnö. Sista veckan kom ett ordentligt snöfall och vi fick ta fram skidorna. Jag sköt till och med min första, och skamligt nog enda, räv på vak.

 

Dubblé på orre

Dagen innan jag skulle åka hem var vi ute och letade harspår med bil när jag fick syn på några stora fåglar som satt i en björkdunge. Det var orrar, svarade gubbarna, och dem kunde man bara skjuta på vårspelet, om ens då.

Tjädertuppar däremot, det var något annat! Och så fick jag en snabb lektion i hur man skulle springa på tjäderspel. Som ni hör var det andra tider!

Jag vågade inte tjata och jag visste att gubbarna inte brydde sig ett smack om fågel, de ville jaga med stövaren, det var hela grejen för dem. Men min kompis pappa såg nog jaktglöden i mina ögon och han var en mycket snäll man. Han backade tillbaka bilen och ställde ut mig vid en skogremsa som löpte över hygget där orrarna satt. Pass upp, de kommer fort, var det enda han sa och sedan for bilen och där stod jag kvar.

Jag stretade av vägen, det hade blivit en hel del snö, och ställde mig med ryggen mot en tall. Jag visste var orrarna satt men kunde inte se dem. Efter en evighet såg jag några svarta prickar komma spikrakt emot mig. De svängde en smula men riktade åter in sig på mig och plötsligt var de rakt över mig. Jag sköt en av mina få tvättäkta dubbléer, och två orrtuppar singlade ner!

Gubbarna hade åkt runt och skrämt orrarna på mig. Jag var sexton år och gick som på moln resten av dagen.

 

Skulle bli till julklappar

Väl hemma hos farfar började jag fundera på hur jag skulle få hem hela viltparaden. Tre kritvita harar, en jättelik tjädertupp, två tjäderhönor, två orrtuppar, två ripor samt en fullpälsad räv.

Om jag flått hararna och räven, samt plockat fåglarna hade ju allt lätt rymts i min ryggsäck, men det kom inte på tal. Djuren var så vackra att jag omöjligen kunde tänka mig att göra det. Jag ville visa upp mitt byte hemma. Jag var fullständigt övertygad om att alla människor skulle tycka att djuren var lika vackra som jag ansåg dem vara.

Jag var stolt som en olympisk guldmedaljör! Dessutom hade jag på ett fiffigt sätt löst julklappsproblemen. Viltet skulle delas ut familjevis som julklappar. Farfar tog två havresäckar och gjorde ett stort paket av alltsammans som resolut klämdes ner i ryggsäcken med några Falukuriren i botten om något skulle tina och börja droppa blod på hemresan.

Säcken fick ett verkligen dramatiskt utseende med harskånkar och tjäderfjädrar stickandes upp genom locket. Mitt ansikte hade återhämtat sig, så nu började jag känna mig presentabel igen. Och då hemresan skulle ske med buss och tåg skulle jag kanske möta vackra flickor.

 

Två skilda världar

Nu ställdes jag inför en situation där mina världar krockade. Jag gick på Östra Real, jag hade en grön manchesterkostym med skinnlappar på armbågarna. Jag läste estetiskt tillval och hoppades att kostymen skulle se en smula intellektuell ut.

Detta var på skolan. I skogen hade jag grå vadmalsbyxor, som faktiskt är överlägsna alla andra material på vintern men inte med bästa vilja i världen, kunde kallas eleganta.

I skolan hade jag Playboyskor som var på modet då, i skogen var det Graningekängor som gällde. Två skilda världar alltså.

Så den jättelika ryggsäcken fylld med vilt skulle säkert imponera på släkten men knappast på söta flickor som, bortsett från jakten, var det viktigaste i mitt liv vid den tiden. Men, tänkte jag, klädd i min fina kostym och överrock och med ryggsäcken parkerad i bagagefacken kanske vi inte skulle kopplas ihop med varandra.

Men nu inträffade katastrofen.

På morgonen, bussen gick fem över sju, sprack sömmen i grenen på kostymbyxorna! Hela vägen runt! Det fanns ingen tid att sy ihop byxorna och några andra hade jag inte. Utom vadmalsbyxorna! Vadmalsbyxor och paletå! Det gick bara inte.

Jag bestämde mig då för att ”Go all in”! Jag drog på mig hela jaktmunderingen, inklusive Graningekängorna, och reste hem som en riktig trapper. Jag arrangerade ryggsäcken så att hagelpiporna stack upp bredvid rävsvansen och tog ingalunda avstånd från den. Jag spelade helt enkelt rollen. Att jag inte hade licens tänkte varken jag eller någon annan på. Och farfar var ändå Härads-domare!

 

Vilken hemresa!

Utseendet är viktigt när man är sexton och jag tänkte att folk får tro vad de vill. Men vilken hemresa! Damer kom fram och ville köpa vilt, herrar frågade om jakten.

Pojkar i min egen ålder tittade avundsjukt och unga flickor blinkade och rodnade då hagelpiporna gav en dramatisk effekt. Reser man med en gitarr så utgår folk från att man är trubadur, eller i alla fall kan spela, och reser man med ett hagelgevär och vilda djur blir man en intressant person.

Detta var före begrepp som veganer och miljömuppar.

Jag behandlades helt oväntat som en äventyrens man! Detta var något nytt. På Centralen väntade pappa och vi for hem i triumf, jag med ett telefonnummer i fickan och en helt ny självkänsla, pappa med en läkt son som verkade lyckligare än någonsin.

Mamma var inte lika imponerad. För henne var skolan viktigare och hon genomskådade min simulering. Och hon var mycket tveksam till mina julklappar men då hon fick tjädertuppen och såg hur lycklig jag var, fick det hela passera.

Efteråt har jag ju begripit att fastrar och mostrar verkligen hade föredragit att få en urtagen och plockad fågel men, var fanns då romantiken, skönheten? När man så att säga förvandlat de vilda djuren till mat såg de ju ut som allting annat.

En moster till mig hade, för att stötta mig i en jaktdiskussion tror jag, sagt att hon för sin del alltid hade önskat sig en pälskrage. Detta hade hon sagt i bästa välmening och intet ont anande. Nu fick hon en hel räv!

 

Vilken underbar jul!

Senare i livet har jag ju lärt mig att det är ganska långt från själva räven till den mjuka beredda kragen. Men tanterna fick gå med sina fåglar och harar till sina slaktare eller ner till saluhallen där de fick hjälp. Det blev små äventyr av det hela. Och moster gick till en körsnär som skickade ut henne på Värmdölandet där en trevlig gubbe flådde räven åt henne, och nästa vinter ståtade hon med en vacker pälskrage på kappan.

Och vilken jul det blev för mig. Jag hade historier att berätta, jag hade äventyr att skildra. Och dagen före julafton ringde jag numret jag fått och på tredjedagen gick vi på bio. Jag i min nu reparerade kostym och hon i kort-kort och sidenblus!

När vi satte oss i biobänken kom våra huvuden plötsligt nära och jag minns ännu hennes parfym!

Ja, vilken underbar jul!

 

 

Novellen har tidigare publicerats i Svensk Jakts januarinummer 2013.

[really_simple_share]