Finland 100 år – ett sekel av jakt

Av: Panu Hiidenmies

Den 6 december firar Finland 100 år av självständighet. 

Svensk Jakt gav därför Panu Hiidenmies, tidigare vd vid Finlands Jägareförbund, i uppdrag att berätta om det gångna seklet ur jaktligt perspektiv.

Här är resultatet.

Finland befolkades en gång i tiden av jägare och jakt har alltid varit en viktig aktivitet för finländarna. Jakten gav mat på bordet och pälsar som utgjorde jägarnas tillgångar. En skicklig jägare var uppskattad och skyddade byarna mot rovdjur. Sedan Finland blev självständigt har mycket förändrats inom jakten, men jaktens betydelse som hobby och livsstil har trots allt kvarstått och utvecklats. I vårt hundraåriga Finland mår jakten utmärkt och följer sin tid.

Jakten organiseras och utvecklas

Organiserad jakt fick sin början i Finland 1865, då kejsardömet tillät att två jaktföreningar grundades: Finska Jagtföreningen och Vasa Läns Jaktförening. Under förtrycksperioderna, då Ryssland regerade, var det svårt att driva jaktföreningarnas verksamhet och framför allt skytteverksamheten. Förtrycksperioderna fick sitt slut när Eugen Schauman, som ett par månader tidigare hade avsagt sig uppdraget som kassör för Finska Jagtföreningen, sköt den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov.

 

I början av 1900-talet ordnades jägarmöten, där man planerade att grunda en riksomfattande organisation. På grund av förhållandena i samhället ordnades dessa möten mer eller mindre i hemlighet. Först efter att Finland blivit självständigt kom man på allvar i gång med planeringen av en organisation och den 24 april 1921 grundades slutligen Suomen Yleinen Metsästäjäliitto – Finlands Allmänna Jägarförbund.

 

Ett viktigt beslut, som fattades på initiativ av Jägarförbundet och som även senare påverkat viltpolitiken, var att fridlysa älgen åren 1923–1933. Därmed lades grunden till den numera ställvis starka älgstammen. Innan fridlysningen fanns det mycket få älgar på grund av det hårda jakttrycket och den knappa födan. År 1923 stiftades också en ny lag om naturskydd, som kritiserades hårt bland jägarna. Under årens lopp tystnade kritiken och jägarna föreslog i själva verket längre fredningstider och inrättande av statliga parker med totalt jaktförbud runt om i Finland.

På initiativ av Jägarförbundet fattades det viktiga beslutet att fridlysa älgen under åren 1923–1933. Därmed lades grunden till den numera ställvis starka älgstammen. Innan fridlysningen fanns det mycket få älgar i Finland. Foto: Johnny Olsson

Nytt uppsving efter krigsåren

Finland fick betala ett mycket högt pris under krigen (Vinterkriget 1939–40, Fortsättningskriget 1941–44, Lapplandskriget 1944–45) med många stupade och sårade. Självständigheten fick man i alla fall behålla. För jaktens del var krigsåren av betydelse på många sätt. På hemmafronten var jägarna huvudsakligen borta, men mitt i stridstumultet jagade man för att få mat till soldaterna. Den organiserade jaktvården och jaktföreningsverksamheten hade det svårt, men återhämtade sig snabbt och blomstrade upp igen efter krigsslutet. Flest jaktföreningar grundades på 1950-talet.

 

Jaktvården, hobbyskyttet och kennelverksamheten fick ett kraftigt uppsving på 1950-talet och de närmast följande decennierna. Älgstammen började öka och i slutet av perioden började också stammen av vitsvanshjort, som importerats till Finland 1934, växa explosionsartat. Finland var på god väg att bli ett viltland.

 

Jakt på skogsfågel har alltid varit populär bland finländska jägare. Trots att fågelbestånden utöver den normala variationen minskat har jakten på skogshöns stått sig. Mårdhunden blev en av Finlands viltarter på 1960-talet, men efter att den ursprungliga ivern lagt sig konstaterades att mårdhunden är ett skadedjur som förökar sig snabbt.

Jakt på skogsfågel har alltid varit populär bland finländska jägare. Foto: Kjell-Erik Moseid

Mårdhunden blev en av Finlands viltarter på 1960-talet. Foto: Mårdhundsprojektet

15 november 1948. USA, Minneapolis. Fler vitsvanshjortar skickas till Finland för att bredda det genetiska underlaget. En del av hjortarna dog innan de hann släppas fria i naturen. Foto: Finlands Jaktmuseum

Vitsvanshjorten blir tvåa

Utvandrare som begett sig från Finland till Minnesota sände alla finländska jägare en gåva i form av vitsvanshjort, som bildat en stark stam och fått stor betydelse för jakten i vårt land, särskilt mot slutet av våra första hundra år av självständighet. Forskning visar att den finska vitsvanshjortstammen är genetiskt ren och varierande. Inte heller har några allvarliga sjukdomar påträffats bland hjortarna.

 

Utsättningen av vitsvanshjort är en framgångssaga utan like, som inte skulle kunna genomföras idag. Vitsvanshjort jagas med metoder som vaktjakt, smygjakt och jakt med hund, vilket är ett exempel på hur den finländska jakten och viltet har förändrats under självständighetstiden. Numera är vitsvanshjorten Finlands näst viktigaste vilt, efter älgen. Stammen kommer säkert att växa ytterligare i takt med att vitsvanshjorten sprider sig till nya områden och klimatet blir allt varmare.

 

Det är uppenbart att även andra stora viltarter, såsom älg, rådjur och nykomlingen vildsvin, ökar. Om Finland i framtiden kommer ikapp de verkliga viltländerna i Europa beror på viltpolitiken och regleringen av stammarna. I förhållande till folkmängden har Finland för närvarande näst flest jägare i Europa.

Den första vitsvanshjorten fälldes i Finland den 24 november 1960. Under jubileumsåret för Finlands självständighet är vitsvanshjorten landets näst viktigaste vilt. Foto: Finlands Jaktmuseum

I förhållande till folkmängden har Finland för närvarande näst flest jägare i Europa.

Finsk stövare.

Foto: Lars-Henrik Andersson

Karelsk björnhund.

Foto: Mostphotos

Jakthundshobbyn utvecklas

Jakten i Finland har alltid präglats starkt av hundar och deras användning vid jakt. Jakthundarna speglar också förändringarna i jakten och jaktkulturen under årens lopp. Våra inhemska rasers frammarsch under självständighetstiden är en otrolig historia om långsiktig hundavel, där hundens egenskaper alltid prioriterats.

 

Av de inhemska raserna härstammar spetshundarna – finsk spets och karelsk björnhund – ursprungligen från taigabältet. Grunden till världens bästa drivande hund, den finska stövaren, importerades faktiskt från utlandet, även om rasen som resultat av målmedveten avel numera betraktas som inhemsk.

 

I början av Finlands självständighet användes mycket sällan jakthundar av andra raser än de inhemska. Några enstaka fågelhundar från kontinenten och England förekom. Under senare decennier har användningen av utländska raser ökat, speciellt bland älghundar.

När älgstammen tack vare jägarnas insatser började öka på 1960- och 1970-talet skaffade många jägarhushåll en norsk älghund (gråhund). Samtidigt organiserades älgjakten i Finland, så att den grundade sig på jakt med hund. Senare utmanades gråhunden av jämthunden från Sverige. Även vår egen karelska björnhund har under de senaste decennierna fått ett uppsving som storviltshund.

Nedgång och nya raser

Den finska stövaren, som är känd som harpiska, har minskat i popularitet under de senaste decennierna, men fortfarande finns det jägare som gillar att ge sig ut på harjakt tidigt på morgonen. Och inte utan anledning. Visst är det något mycket finländskt och traditionellt över att få upp en hare och följa drevet en tidig morgon.

 

På senare tid har jakthundsraserna blivit allt fler. De inhemska och traditionella raserna har tappat placeringar till importerade raser. Om någon på 1970-talet hade sagt att taxar en dag kommer att utgöra en stor andel av jakthundarna i Finland skulle många säkert ha skrattat gott åt bara tanken. Numera finns många taxar bland jakthundarna i jaktföreningarna, speciellt i södra delarna av vårt land.

Jakthundshobbyn och användningen av hundarna har ändrats på många sätt. Under de senaste decennierna har man lärt sig att uppskatta samarbete mellan hund och jägare vid sidan om enbart ihärdigt viltarbete. Jakthundar tränas till att bli mer lydiga och sociala än tidigare.

 

En viktig faktor som påverkat användningen av hund eller till och med hundens egenskaper har varit den ökade användningen av effektiva hundpejlar. Pejlarna har möjliggjort jakt i högre tempo och gjort det lättare att hitta hundarna. Från traditionell, långsam jakt har man övergått till en mer hektisk, ständigt ”kontrollerad” användning av hund.

På 1970-talet hände det att jägare satte in en annons i lokaltidningen redan på fredagen före jakten om ”jakthund på villovägar, lystrar till namnet Joni”. Man visste nämligen på förhand att hunden skulle försvinna. I dag håller man lätt ett öga på sin hund med hjälp av mobiltelefonen.

Taxarna blir allt fler i Finland.

Foto: Olle Olsson

På 1970-talet hände det att jägare satte in en annons i lokaltidningen redan på fredagen före jakten om ”jakthund på villovägar, lystrar till namnet Joni”. Man visste nämligen på förhand att hunden skulle försvinna.

Foto: Olle Olsson

Omfattande hundverksamhet och nya hot

Jakthundshobbyn har ökat kraftigt på 100 år. Provverksamheten är omfattande och man lägger ut stora summor på hundarnas mat och utrustning. Den ökade förekomsten av stora rovdjur, särskilt varg, under de senaste 20 åren har fört fram en viktig fråga. Vargar dödar och hotar jakthundarna. Samtidigt hotas också grundstenen i den finländska jakten, det vill säga den traditionella jaktmetoden där hunden arbetar långt från föraren.

 

Det är redan uppenbart att speciellt vargstammens ökning inverkar på användningen av hundar och jägarnas val av hundras. Någon kanske till och med låter bli att skaffa hund av rädsla för rovdjur. Vargkonflikten i Finland förknippas särskilt med möten mellan varg och jakthund. Den här konflikten kommer att fortsätta så länge man jagar med hund där det förekommer varg.

 

Ökningen av stora rovdjur har emellertid också tillfört jakthundshobbyn en positiv aktivitet. Speciellt användningen och aveln av jakthundar som är duktiga björn- och lodjurshundar har fått ett starkt uppsving. Hundhobbyn utvecklas hela tiden. Kanske kommer man i framtiden att jaga mycket med wachtelhund i Finland och jakthundar av blandras ökar i popularitet.

Jaktföreningen Tuliluikun miehet på harjakt vid tiden för Finlands självständighet 1917. Man har aktivt försökt skaffa nytt blod till aveln av finsk stövare från utländska drivande hundar. 

Foto: Finlands Jaktmuseum

Jakt i hundraåriga Finland

En ung jägare med sitt byte vid Limingoviken i början av 1990-talet. I allmänhet kritiserades förbudet mot blyhagel, som infördes i samband med reformen av jaktlagen 1993. Antalet sjöfågeljägare har halverats på 20 år.

Mycket har hänt inom jakten under Finlands 100 år av självständighet. Vi har fått nya viltarter och viltstammarna har ökat. Jakten har blivit organiserad. Samtidigt har den övergått från ett sätt att skaffa föda och döda rovdjur till en hobby och för många också en livsstil.

 

Viltmatens betydelse och popularitet ökar. Man lägger ut allt mer pengar på jakt och affärsverksamheten kring hobbyn blir så småningom allt livligare. På det hela taget mår jakten i alla fall bra. Antalet aktiva jägare har ännu inte börjat minska, jägarna har blivit allt skickligare och fler kvinnor har börjat jaga.

I Finland har man börjat satsa mer på viltets habitat. I lagstiftningen beaktas en hållbar användning av viltstammarna. Det blåser gynnsamma vindar kring jakten när vi inleder det självständiga Finlands andra hundraåriga jaktsäsong.

 

Den största utmaningen kommer att vara vilken bild jägarna själva skapar av sin hobby och sin livsstil. Enligt 40 år av data från undersökningsföretaget Taloustutkimus är det jägarna själva som är den viktigaste källan till information om jakt till allmänheten.

Finland – mer svenskt än Skåne?

 

Efter oktoberrevolutionen i Ryssland förklarade sig republiken Finland som självständig den 6 december 1917.

Under åren 1809–1917 var Storfurstendömet Finland en del av det ryska imperiet. De ryska tsarerna var under denna tid storfurstar av Finland.

Dessförinnan utgjorde Finland under 600 år den östra delen av Sverige. Det innebär att Finland har varit en del av Sverige under längre tid än Skåne.

s

1917 var en mycket turbulent tid i Europa med ett pågående första världskrig, den ryska revolutionen och det ryska kejsardömets sammanbrott.

I januari 1918, en månad efter Finlands utropade självständighet, utbröt det finska inbördeskriget mellan ”röda” och ”vita”.

Kriget, som kom att skörda cirka 37.000 människors liv, rev upp sår i den finska folksjälen som ännu idag inte är helt läkta.

Två decennier senare drogs Finland in i andra världskriget, där man deltog i totalt tre krig: Vinterkriget och Fortsättningskriget (båda mot Sovjet) samt Lapplandskriget (mot Tyskland).

Finland lyckades ta sig igenom denna tid med bibehållen självständighet, inte minst genom en avancerad politisk balansgång.

[social_warfare]