På söndag den 3 juni, när Svenska Jägareförbundets årsstämma genomförs i Kiruna, är det 80 år sedan riksdagen klubbade igenom den jaktlag vars grundfundament fortfarande är i bruk. Detta var också startskottet för Jägareförbundets allmänna uppdrag, numera kallat jakt- och viltvårdsuppdraget.
I början av 1930-talet hade det börjat gå upp för politikerna att förhållandena på jaktens område inte var tillfredsställande. En utredning kom därför till stånd. Den leddes av hovrättsrådet Gustaf Adolf Bouveng.
Resultatet blev en helt ny och genomgripande jaktlagstiftning.
En bärande tanke i den nya jaktlagen var att upplysning och rådgivning i jakt- och viltvård skulle ske genom anställda tjänstemän.
Ett rikstäckande nät av så kallade jaktvårdskonsulenter skulle skapas. Den föreslagna verksamheten skulle ledas av Svenska Jägareförbundet och finansieras av jägarna själva genom en årlig avgift till en jaktvårdsfond.
Gustaf Adolf Bouveng.
Utredningsmannen Gustaf Adolf Bouveng hade tänkt sig att omvandla Svenska Jägareförbundet till en statlig myndighet, eller i varje fall en institution av statlig karaktär. Det gick dock inte departementet med på.
Jordbruksminister var ledaren för dåvarande bondeförbundet, Axel Pehrsson-Bramstorp. Han ville hellre ge Jägareförbundet förtroendet att leda jaktvårdsarbetet och för att fullgöra uppdraget skulle medel ur jaktvårdsfonden finnas till förbundets förfogande. Antagligen såg Pehrsson-Bramstorp mera praktiskt och ekonomiskt på saken än Bouveng och räknade ut att en sådan konstruktion skulle vara långt mera kostnadseffektiv.
Om Jägareförbundet fick ansvaret att leda jakt- och viltvårdsarbetet skulle det allmänna även kunna dra fördel av alla frivilliga, ideella insatser ute i Jägarsverige, vilket Pehrsson-Bramstorp bedömde vara en förutsättning för att nå det gemensamma målet om en bättre vilthushållning.
Så blev det också.
Axel Pehrsson-Bramstorp.
Bakom den nya jaktlagen med sina tio följdförfattningar, som antogs av riksdagen den 3 juni 1938, låg ett mångårigt och omfattande arbete. Upprinnelsen till det hela var två motioner framlagda vid 1931 års riksdag.
Efter remissbehandling och smärre justeringar förädlades Bouvengs utredning till en proposition som antogs av riksdagen den 3 juni Förslaget skulle egentligen ha förelagts 1937 års riksdag men försenades ett helt år.
Gustav Adolf Bouveng hade gjort ett gott arbete. Han hade lyssnat på sakkunniga och utnyttjat remissinstitutet. Han hade dessutom haft möjlighet att snegla både mot Danmark, Finland och inte minst den växande stormakten Tyskland. Länder som bara några år tidigare reformerat sin jaktlagstiftning.
Den nya jaktlagstiftningen fäste stor vikt på hur jägaren bedrev sin jakt. Jaktvårdsbegreppet fick en central ställning.
Den nya jaktstadgan gjorde i princip rent hus med alla gamla och säkerligen plågsamma fångstmetoder. Den tidigare rätten att jaga varg, järv och räv med gift togs bort. Gift fick nu bara användas för att döda kråkor och skator och det enda tillåtna giftämnet var fosfor. Strykninet utmönstrades.
Även saxfångsten förbjöds, men inte totalt. Varg, järv, säl fick fortfarande fångas med sax och vid fiskodlingar även utter. I de fyra nordligaste länen fick dessutom länsstyrelserna rätt att ge tillstånd för saxfångst av räv samt smärre pälsbärande djur. Anledningen var att statsmakterna uttryckt en önskan om att i möjligaste mån undvika sådana bestämmelser som försvårade jaktutövningen för dem som bodde i de nordliga länen och var beroende av jakten för sin försörjning. Av samma skäl blev snarfångsten kvar ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt ovan skyddsskogsgränsen i Jämtlands län.
En nyhet var förbudet att vid jakt efter älg använda slätborrat gevär. Här ansågs det dock nödvändigt med en övergångstid för att jägarna skulle hinna skaffa sig andra vapen. Förbudet trädde därför inte i kraft förrän 1 juli 1940. Förbudet att vid jakt efter älg eller hjort använda helmantlad kula började däremot gälla omedelbart.
Andra bestämmelser i 1938 års jaktstadga, som hängt med fram till våra dagar, är förbudet att gillra vapen och att använda ljuddämpare samt förbudet att använda hagelvapen av större kaliber än tolv och som medger laddning med mer än två skott.
Även förbudet att jaga från motorfordon kom till nu.
En underavdelning av jaktstadgan tog upp bestämmelser om skottpengar av allmänna medel. Den som dödade en varg eller järv erhöll 100 respektive 20 kronor, vilket innebar en fördubbling av skottpengen jämfört med i den gamla jaktstadgan.
Portalparagrafen i den nya jaktstadgan känns säkert igen:
”Jakt må ej bedrivas så att villebrådet tillfogas onödigt lidande. Den som sårat villebrådet åligger att vidtaga erforderliga åtgärder för dess uppspårande och dödande.”
Rätten att snara ripa blev kvar längst i norr.
Foto: Kjell-Erik Moseid
Det var skottpengar på varg.
Foto: Mostphotos
Ingen jaktfråga torde ha dragits i sådan långbänk som införandet av en statlig jaktvårdsavgift, men i 1938 års jaktlagstiftning fanns den äntligen med. Det hade tagit den organiserade jägarkåren nästan hundra år att nå dit.
Alla jägare behövde dock inte betala jaktvårdsavgift. Markägare och jordbruksarrendatorer var från början befriade från denna skyldighet, så länge de endast jagade på mark som de själva ägde eller hade rätt att bruka.
I den följande remissbehandlingen fick även Jägareförbundet tillfälle att avge ett utlåtande. Det var överlag positivt, men förbundet beklagade att dess eget förslag om en obligatorisk jaktvårdsavgift för alla jagande inte hade följts.
Den föreslagna jaktvårdsavgiften skulle gälla för ett så kallat jaktår, som också det var ett nytt begrepp. Jaktåret omfattade precis som i dag tiden från och med 1 juli ena året till och med 30 juni nästa.
”Den som vill utöva jakt på annan mark än den han äger eller till vilken han ha viss brukningsrätt vare pliktig att erlägga jaktvårdsavgift.”
Den nya jaktlagstiftningen klubbades i riksdagen 3 juni 1938 men bestämmelsen om det så kallade statliga jaktkortet trädde av praktiska skäl inte i kraft förrän 1 maj 1939.
Svenska Jägareförbundet hade fått statsmakternas uppdrag att leda vården av det vilda. Det skulle ske genom konsulentverksamhet. En helt ny yrkesgrupp kom att introduceras i det svenska samhället. Att jaktvårdsidéerna behövde spridas, därom var alla tämligen väl överens. Sådan verksamhet kostade emellertid pengar. Pengabristen hade fram till 1938 varit den viktigaste anledningen till jaktvårdens långsamma utveckling. Genom den nya jaktlagstiftningen hade nu helt nya, ekonomiska möjligheter skapats för att verkligen uträtta någonting för jakten och viltet.
Statsmakterna hade varit välgörande tydliga med att föreskriva att jägarnas medel i den nya jaktvårdsfonden i första hand skulle användas för att sprida upplysning och kunskap och att detta skulle ske genom konsulentverksamhet. Konsulenterna skulle också stå allmänheten till tjänst med hjälp och råd i praktisk viltvård. Tankegångarna var väl förankrade bland ledande företrädare i Jägareförbundet. Där hade man sedan länge varit på det klara med att saklig upplysning och attitydfostran på sikt var mycket viktigare än lagar och förbud, vilka ändå inte var särskilt hemmastadda i det allmänna rättsmedvetandet. Det var knappast heller någon som bevakade att de efterlevdes.
Den allra första jaktvårdskonsulenten var Olof Knöppel, som i juni 1938 tillträdde en kombinerad tjänst i Örebro och Västmanlands län. Fältorganisationen byggdes sedan upp i snabb takt och Olof Knöppel fick snart kollegor runt om i landet. Under verksamhetsåret 1939–1940 anställdes inte mindre än 19 jaktvårdskonsulenter och det stod inte på förrän Jägareförbundet förfogade över den planerade fältorganisationen, med en ansvarig jaktvårdskonsulent för var och en av landets 25 länsjaktvårdsföreningar. Allt eftersom anställdes också länsjaktvårdare, som medhjälpare till jaktvårdskonsulenterna. Så småningom ombildades dessa tjänster så att alla blev jaktvårdskonsulenter.
Från och med 1 juli 1938 inrättade Svenska Jägareförbundet en tjänst som jaktvårdskonsulent för hela riket. Först på den posten blev forstmästaren Harry Hamilton. Han blev kvar på sin tjänst i 26 år.
Riksjaktvårdskonsulenter
Harry Hamilton 1938–1964
J-O Pettersson 1964–1966
Bo Thelander 1966–1998
Hans v Essen 1998–2012
Daniel Ligné 2012–
Svenska Jägareförbundets allmänna uppdrag kom till 1938, men vid den tidpunkten hade Svenska Jägareförbundet redan funnits i över 100 år. De kallades sig för ”Stockholms jaktälskare”, de sammanlagt 39 prominenta herrar ur stadens övre samhällsskikt som den 3 april 1830 beslutade bilda Svenska Jägareförbundet.
Ett framgångsrikt koncept
När Jägareförbundet 1938 fick statsmakternas förtroende att leda jaktvårdsarbetet i landet utsåg regeringen en styrelseledamot som skulle bevaka jaktvårdsmedlens användning.
Nästa gång jakten utreddes – det var 1949 – skedde en omorganisation för att skapa en bättre återkoppling till uppdragsgivaren.
Förbundets årsmöte ersattes av en kongress vart tredje år och den gamla styrelsen ersattes av en överstyrelse, där regeringen utsåg ordförande samt ytterligare en ledamot.
Den särskilda ledamot som skulle bevaka jaktvårdsmedlens användning drogs in och i stället utsåg regeringen revisor i förbundet.
Med dessa förändringar förordade utredningen att ledningen även i fortsättningen skulle anförtros Jägareförbundet och dess lokalavdelningar och så blev det.
Konstruktionen med det allmänna uppdraget har sedan dess varit ett framgångsrikt koncept som bestått även senare granskningar och förnyats i omgångar.
Till exempel ansåg en utredning 1997 (Jaktens villkor) att Jägareförbundet inte ensamt skulle leda den praktiska viltvården och jakten. Det höll emellertid inte regeringen med om utan slog fast att uppdraget skulle behållas och utvecklas.
Men det allmänna uppdraget var nu satt under lupp och en ny utredning sjösattes 2004. Utredare var Madeleine Emmervall. Jägareförbundets anslag hade de föregående åren uppgått till 45 miljoner kronor per år, men det året delades bara halva summa ut i avvaktan på vad utredningen skulle komma fram till.
Uppdraget preciserades i tolv konkreta punkter och utredaren kom fram till att det behövdes 49 miljoner kr per år för att fullgöra uppdraget. Alltså inte 45 miljoner kr.
Utredningens förslag innehöll inte heller någonting som krävde större förändringar av förbundets verksamhet. I stora stycken skulle det allmänna uppdraget skötas på ungefär samma sätt som det gör i dag.
Viktigast av allt – kostnaden för det allmänna uppdraget betalar jägarna själva genom den årliga avgiften till Viltvårdsfonden.