I ett inslag i SVT Dold försöker man ta reda på varför, är det veterinärernas fel, djursjukhusägarnas fel eller djurägarnas fel att det blivit så här? Svaret är inte enkelt och bilden komplex.

De stora djursjukhusen håller med dyr jourtid, de har resurser för allt mer avancerad och därmed kostsam vård. Veterinärerna kan utföra denna vård, men tycker själva att det inte alltid är etiskt försvarbart. Många hussar och mattar är så djupt fästa vid sina djur att de är beredda att betala hisnande summor för operationer och andra behandlingar.

Mindre kliniker

Själv har jag möjlighet att vända mig till några veterinärkliniker och djursjukhus som står utanför de stora koncernerna. Där har veterinärerna vid ett par tillfällen det senaste året avrått mig från dyra och komplicerade operationer. Jag har inte insisterat utan tacksamt tagit emot dessa råd som har haft djurens bästa för ögonen.

Även dessa kliniker hade kunnat tjäna pengar på att operera den ena hundens förstörda nacke och den andra hundens allt snabbare växande juvertumörer. Men veterinärerna har avrått. Beror det på att de står utanför storkoncernerna och har mer inflytande själva? Eller beror det på att de vet att jag har en realistisk uppfattning och inte vill utsätta mina djur för vad som helst för att få ha dem kvar? Jag har inget bra svar på de här frågorna, men de har fått mig att fundera vidare.

Mer jordnära

Kan det vara ett stad/landsbygdsfenomen? Att folk på landet, även om de är väl så känslomässigt fästa vid sina djur, har en mer jordnära uppfattning om liv och död. Och att de har tillgång till mindre, privatägda djurkliniker än vad folk har i stan, som är hänvisade till de stora djursjukhusen? Eller beror det på något helt annat?
Titta på inslaget i SVT Dold! Det går även att se på SVT Play.