För oss som är ute i skogen blir det tydligt när jakten går igenom hygge efter hygge eller genom ännu en gallrad mörk granplantering, att det svenska skogsbruket sakta men säkert förvandlar våra sista naturskogar till något mer enformigt och artfattigt, skriver debattören. Foto: Per Jonson
Den svenska jägarkåren har under lång tid visat att vi kan ta ansvar för våra viltstammar. Genom en långsiktig förvaltning på landskapsnivå har exempelvis älgen gått från nästan utrotad på 1800-talet till att i dag vara en självklar del av den svenska faunan.
Ingen seriös jägare skulle argumentera för att gå tillbaka till 1800-talets regler, ta bort licensjakten och införa fri avskjutning enligt varje markägares egna önskemål.
Samtidigt är det just denna inställning som framförs i skogsdebatten. Medan jägare förväntas ta ett helhetsansvar och anpassa verksamheten utifrån nationella mål, handlar diskussionen om skogsbruket ofta om den enskilda markägarens rätt att fatta beslut utan hänsyn till helheten.
När frågor om naturvärden eller artskydd kommer upp beskrivs de som orimliga inskränkningar snarare än som en del av ett gemensamt ansvar. Även skogens andra arter bryr sig lika lite om fastighetskartor som älgen, och deras framtid avgörs av hur vi förvaltar skogen på landskapsnivå, inte av hur en enskild avverkning påverkar just den aktuella platsen.
Anmälda avverkningar på några få hektar hanteras i dag (nästan uteslutande) var för sig, trots att de negativa effekterna uppstår genom summan av tusentals avverkningsbeslut som leder till ett fragmenterat landskap.
För oss som är ute i skogen blir det tydligt när jakten går igenom hygge efter hygge, efter ytterligare två meter högt röjningsbestånd eller genom ännu en gallrad mörk granplantering, att det svenska skogsbruket sakta men säkert förvandlar våra sista naturskogar till något mer enformigt och artfattigt.
Ingen enskild avverkning utrotar en art eller urholkar de svenska naturskogarna på egen hand. Precis som ingen enskild jägare kan utrota älgen genom att skjuta av de älgar som rör sig på sin egen mark.
Skogsbruket behöver lära sig av jägarnas viltförvaltning. Jägarkåren har lärt sig av historien och förstått att man måste ha en långsiktighet i förvaltandet, där övergripande mål letar sig ner i kedjan och ger riktlinjer som sedan hanteras på lokal nivå.
Samma princip borde vara självklar även för skogslandskapet.
Svenska jägare har visat att det går att förvalta våra viltstammar på ett långsiktigt och hållbart sätt. Det är dags för skogsbruket att göra sin hemläxa, snegla på jägarkåren, och börja sköta skogsbruket på ett sätt som långsiktigt förvaltar värdena i de svenska skogarna.
Jägare som är trött på hyggen
Delta i debatten
- Skriv en debattartikel – högst 3 000 tecken inklusive mellanslag – och mejla den till
debatt@svenskjakt.se
- Du måste bifoga dina kontaktuppgifter: namn, adress, telefonnummer. Detta eftersom redaktionen måste veta vem du är (kontaktuppgifter publiceras inte).
- Skribenter som skriver under med sitt riktiga namn prioriteras.
- Om du önskar skriva under signatur ska det tydligt framgå. Du får inte använda en signatur som är ett riktigt personnamn, men som du inte själv heter.
- Flera införanden av samma debattör i samma ämne är aktuella om det tillförs nya fakta eller argument i texten.
- Svensk Jakt publicerar normalt sett inte debattinlägg som publicerats av andra tidningar.
- Debattartiklar som skrivs i organisationers, myndigheters, politiska partiers, etc, namn måste också undertecknas av en företrädare.
Exempel:
Fransbygdens jaktvårdsförening
genom ordförande Kalle Karlsson
