Den som är intresserad av sportfiske får skaffa utrustning i obegränsad omfattning utan synpunkter från lagstiftare och myndigheter. Den som vill åka skidor får fylla bostaden med utrustning utan att någon har något att invända.

Men den som är jägare begränsas till att inneha högst sex vapen, om man inte har synnerligen kraftiga skäl för ytterligare ett vapen om ändamålet är jakt.
Förvisso är ett skjutvapen farligare än ett metspö eller en kanotpaddel, men man kan ändå inte hantera flera än ett åt gången om man skulle få för sig att använda det för annat ändamål än jakt.
Detsamma gäller beträffande sportskytte med revolver/pistol, där innehav av flera vapen med samma kaliber är mycket svårt att få licens för.

Antalet inget problem

Den som är intresserad av att samla fungerande jaktvapen kan få tillstånd att inneha ett avsevärt antal, under förutsättning att dessa förvaras på ett säkert sätt, vilket för övrigt även gäller för vapen avsedda för jakt och sportskytte.
Det är alltså inte antalet vapen som förvaras som är problemet.
Det är lagstiftarnas tyckande som begränsar innehavet. Dessutom tillkommer enskilda vapenhandläggares tyckande som en ytterligare begränsande faktor, och då vanligen beträffande vapnets utseende.
Det får nämligen inte ha en militär prägel.
Om man har en fin samling av till exempel hagelgevär får dessa alltså inte användas för annat ändamål än att hålla i och titta på. Att ta ut dem i skogen, ett åt gången, är förbjudet trots att de är fullt lämpliga för ändamålet.
Efter en eventuell stöld kan de teoretiskt sett, lika gärna som ett jaktlicensierat vapen, användas i kriminella sammanhang, även om de inte är lämpliga för detta ändamål.

Gillar gravyr

Personligen är jag inte intresserad av jaktvapen med plastkolv och ljuddämpare, utan ligger mera åt det estetiska hållet med värdesättande av högklassig valnöt, flamhärdning och gravyr, givetvis med bibehållande av teknisk precision.
Extra innehav av till exempel en vacker Mannlicher med spiralformad pipa och helstock är okej och vapnet får alltså putsas men inte luftas på jakt.
Det får inte heller ett högklassigt precisionsvapen om det har en militär prägel.
Att antalet arter av jaktbart vilt har ökat har man från lagstiftande håll inte heller tagit någon hänsyn till då man tycker om antalet vapen som får användas för jakt.

Licens på tre dagar

Någon statistik som kan påvisa att ett ökat vapeninnehav för jakt skulle öka antalet brott med jaktvapen finns inte. I andra länder, med en mera liberal inställning till vapenägande, finns det inte heller något statistiskt underlag som fastställer att det råder någon relation mellan vapeninnehav för jakt och begångna brott med jaktvapen inblandade.
Inte heller fordras någon lång tid för handläggning av vapenärenden så som i Sverige.
I Österrike, för att ta ett exempel, sker ansökan om tillstånd hos vapenhandlaren, som kontaktar polismyndigheten för information om eventuellt hinder. Om sådant inte föreligger tilldelas tillståndet efter tre arbetsdagar. Trots detta är inte Österrike drabbat av flera skjutvapenbrott än Sverige.

Logik saknas

Någon objektiv vetenskaplig eller logisk grund för svenska lagstiftares och myndigheters agerande mot laglydiga svenska medborgare, vilket dessutom skiljer sig åt beroende på i vilken landsända man befinner sig, har jag inte kunnat finna.
Beslut och lagstiftning bör föregås av noga genomtänkta förslag. Förhoppningsvis är den aktuella lagstiftningen och hanteringen inte genomtänkt och om den till äventyrs skulle vara det är individerna bakom produkten att beklaga.
Det är sannolikt en produkt av okunniga politiker i kombination med lokala dåligt utbildade tjänstemän, kanske dessutom jaktmotståndare, som resulterat i det nuvarande systemet, eller som i tyvärr så många andra sammanhang med myndigheters agerande: Ut flyga orden medan tanken stilla står.
Någon har för övrigt benämnt Sverige som Europas Nordkorea, vilket jag är beredd att hålla med om.
Lars Åberg