När till exempel en dansk medborgare gifter in sig i renskötseln och godkänns av samebyn upphör för honom alla förbud gällande renägande, skoterförbudsområden, låsta nationalparker för fordon, byggande, jakt och fiske, helikoptertransporter, med mera.

Har detta med urminnes hävd eller kultur att göra? 

Jag och min släkt har samiskt ursprung sen flera hundra år och jag är omkörd (nerkörd) i jämförelse med dansken.

Staten försöker blidka (muta) renägarna med förmåner i en för dagen lukrativ jakt- och fiskebransch. Detta skapar åtskillnad och frustration, vilket dessvärre kan komma att medföra ökade konflikter.

Alla jagade och fiskade

Vad har urminnes hävd att göra med suverän rättighet till jakt och fiske i halva Sverige i dag? Alla var jägare och fiskare i urtiden.

Varifrån kommer idén att med suveräna rättigheter i fråga om i första hand jakt och fiske särskilja renskötseln från samhällets utveckling? Renskötseln har inte varit frånvarande eller avvisande till utvecklingen under århundraden.

El, papper, metaller, fordonsparker, sjukvård, skolor, infrastruktur, bostäder, pengar, inkomster och arbete i industrin, där de flesta renägarna finns, ja hela den svenska välfärden, har aldrig ratats av renskötseln. Detta har vi alla skapat och tagit del av genom århundraden, även renskötarna.

Rasismstämpel trotsas

Att renskötarna skulle varit utsatta på ett sätt som ska kompenseras med ensamrätten över jakt och fiske och rätten till mark och vatten är inte förenligt med samhällsutvecklingen. 

Vissa politiker driver frågan och suktar efter en kort uppskattad och uppmärksammad karriär, främst internationellt. Dock finns det politiker som trots rasismstämpeln ifrågasätter ordningen. 

Hur försvaras eller förstärks den samiska kulturen genom att den lilla skaran renskötare får ensamrätt till jakt och fiske på halva Sveriges yta? Frågan drivs i ekonomins anda, i denna lukrativa bransch, som rennäringen redan gör affärer med.

Tvingas flytta då och nu

Hur ska norrlänningar kompenseras, som tvingats ge upp landsbygden? 

Norrlänningarna har tvingats ge upp, allt jordbrukande, förmågan att skapa egen mat, djurskötsel och egenskapen att hjälpa varandra i alla lägen. 

Norrlänningar har tvingats att flytta till arbete, ofta söderut, flyttats ihop i tätorter på bekostnad av att lämna tungt hopslitna hem och fungerande byar, där allt under tid byggts upp till fungerande livsmiljöer.

En livsstil är borta. Landsbygden är tömd.

I dag flyttas hela samhällen i Malmfälten med tusentals människor. Folk tvingas åter flytta, från skapade hem, livslånga bekantskaper, stressas in i ovisshet mot lagar, regler, kommuner, husbyggare, med mera. 

Allt för samhällets framåtskridande. Utvecklingen har inte och står inte still, varken i nutid eller dåtid, vilket också rennäringen likt alla andra tagit del av.

Som avbetalning

Vilka ska gottgöras? Är rennäringens ”uppoffringar” av sådan vikt att rätten till all jakt och fiske ska användas som avbetalning för en utveckling som alla varit mitt i sedan urminnes tid?

Statens idé att kompensera renägarna och erkänna sig som någon sorts bödel, är ett sätt att blidka kritiska okunniga ögon och få ett internationellt gillande.

Frågan har inget med den samiska kulturen att göra eller med samerna som folk. Ingen vet vem som är same. Alla med samerötter har inte renar, godkänns inte som renskötare och får inte bli medlemmar i sammanslutningar som kallas samebyar. 

Skapar skillnader

I samebyarna regerar de fåtaliga största renägarna. Däremot tillåts en del att rösta i Sametinget, utan att inneha rätten till jakt och fiske.

Denna ensamrätt har inget i samhället att göra och får inte förespråkas och erkännas av staten för att peka ut skillnader mellan människor.

Detta skapar ytterligare åtskillnader bland svenskar som sitter runt samma kaffebord och går i samma skolklasser.

Sivert Öderyd

Koskullskulle